Extremväder.

Jag ligger i soffan med öppen balkongdörr och lyssnar på regnet som strilar ned utanför. Det är ganska mysigt.

Annat var det i går, när vi var och kollade på Göteborgsvarvet med mina föräldrar som varit här i helgen. Först var det jättevarmt och solen gassade. Sen kom en blixt och världens åsksmäll- samtidigt. Åskan var så hög att det gjorde ont i öronen, det ekade nog mellan husen. Senare läste jag på GP på nätet att blixten slog ned på en terass i Linnéstan. Sen öppnade sig skyn. Och när jag skriver att skyn öppnade sig så menar jag verkligen att skyn ÖPPNADE sig. Maken till regn vet jag knappt om jag sett innan, i Sverige i varje fall. Och slutligen några starka vindbyar för att göra det riktigt apokalyptiskt.

Sen slutade det regna och snart sken solen igen. Som om inget hade hänt.

180.

Den här veckan har gått i 180. Eller 110 som en kompis var säker på att det hette tills alldeles nyligen när vi upplyste henne om att det faktiskt är 180 i det ska gå i, om det nu är riktigt stressigt. Hon tyckte väl att 110 var tillräckligt snabbt och det kan jag hålla med om. 

I alla fall. Typiskt maj-syndrom det där- plötsligt ska allt hända. På jobbet ska man slutspurta och få klart ALLT innan semestern (har aldrig hänt) samtidigt som det är en massa helgdagar och andra möten som äter upp tiden. Och privat börjar man få feeling och energi av våren och vill passa på att träffa massa folk och göra roliga saker. 

Så jag har jobbat som tusan och gjort roliga saker på min lediga tid. Bland annat har jag uppnått den aktningsvärda åldern av 36 år. På morgonen fick jag en födelsedags-pain-au-chocolat och efter lunch fick jag två fina rosor av min snälla kollega.

Dagens sanning.

Tillika i-landsproblem:

Tänk att det aldrig kliar så mycket i ögonen som efter man hackat chili.

Jag gillar...

... när solen lyser in så här fint i vardagsrummet på morgonen.

Fintacos.

Jaha, så har jag gjort det igen. Köpt en kokbok som jag nu suttit och dreglat över i ett par dagar innan det i kväll var dags att premiärlaga. Nu är jag ju inte på långa vägar klar med att laga mig igenom Om jag var din hemmafru så den återkommer jag till, men för tillfället har den alltså konkurrens av Texmex från grunden av Jonas Cramby. Den första rätten, carnitas, var delikat. Tänk att kött som kokas i coca-cola kan bli så gott.

Jag älskar mat.

Psykopatväder.

Hannah och Amanda pratade i sin podcast om att bo i det svenska vädret är som att leva med en psykopat. Man bryts ned i ett halvår och sen vänder det och blir bra igen. Väldigt träffande. Igår var ju t.ex. en bra dag, men eftersom psykopatvädret är oberäkneligt så öser regnet ned i detta nu. Deras budskap var också att nu börjar den härliga tiden, och eftersom man då lever med den här psykopaten, är det bara att hänga med och njuta. Glöm allt dåligt som varit och bara glid med i härligheterna. 

Så, igår när det slog till och blev riktigt varmt bestämde jag mig för att följa vädrets nycker och spenderade kvällen på en uteservering med en kompis och ett glas rosé. Årets första solen-skiner-ska-vi-inte-ta-ett-glas-rosé-sittning. Mycket trevligt. Och sen när jag cyklade hem fylldes jag av kärlek till Göteborg och horisonten med lyftkranarna som stegrade sig mot den rosa himlen. Sån blir man om man dricker vin i solen. Tydligen räcker det med ett glas. 

Men inget psykopatväder utan bakslag. När jag kom hem var jag så nedkyld att jag frös till jag somnade. 

Vårjacka på.

Trogna läsare kommer kanske ihåg att jag införskaffade en vårjacka redan i julas. Kanske har ni med spänning väntat på när det egentligen skulle börja användas?

Nähä, inte det?

Mamma, har inte ens du undrat? Bara lite? Inte det?

Nähä, ok.

Oavsett intresse så är svaret idag. Efter att ha väntat ut den sega vintern med min trogna "tunnare-än-vinterjackan-men-tjockare-än-vårjackan-jackan" åkte den äkta vårjackan på idag. Och som det var passande, så soligt och varmt som det var idag. Hurra!