fredag 14 november 2014

7. Kolla! Så här ser jag ut idag.

Först såg jag ut så här:

Mys deluxe med matchande dregelfläck på linnet.

Efter lunch hade dregelfläcken torkat, jag kammat mig (bokstavligen) och tagit på mig jeans och en annan kofta. Då såg jag ut så här:

onsdag 12 november 2014

Böckerna.

Innan babyn anlände fick vi arrangera om lite i lägenheten, vilket innebar göra oss av med bokhyllorna. Bokhylleväggen, som jag haft så djupa känslor för, eller som jag kanske trott att jag haft så djupa känslor för, eftersom jag faktiskt inte saknar den överhuvudtaget.

Samtidigt som bokhyllorna åkte till en second hand-affär åkte även flera kassar med böcker med. Jag bestämde mig för att endast spara de böcker jag verkligen tyckte var bra. Ingen dussinpocket, här inte. Så nu har jag ett par lådor med böcker på vinden som jag verkligen gillar och det var som vanligt en befriande känsla att rensa och feng shuia. Detta innebär ju även att jag inte tänker samla på mig massa böcker nu, om det inte är böcker om jag verkligen tror jag vill ha och som jag kommer att tycka mycket om. Därför är jag mycket nöjd med den här lilla högen som jag unnat mig:

Den översta är alltså Texter av Annika Norlin.

Annars så utnyttjar jag biblioteket till max. Älskar biblioteket!

tisdag 11 november 2014

6. Månadens djur är givetvis…

Nej, men pass på den. No offense djurlovers, men jag är så ointresserad av djur. Jag vill dem inget illa, men har svårt att uppbåda något intresse.

Fast jag hade gärna åkt på safari så helt ointresserad är jag ju inte.

5. Hepp! Dagens boktips!

Jag hänvisar er helt enkelt ner till inlägget om Stasiland.

måndag 10 november 2014

Felkopplingen.

Igår hände detta konstiga:

Jag ringde pappa för att gratulera på Fars dag och slog numret jag kunnat i ungefär 30 år. Ett nummer med ett fyrsiffrigt västgötskt riktnummer. Kommer fram till en inspelad röst som välkomnar mig till Taxi Stockholm och innan jag hinner reagera kopplas jag fram till en telefonist.

-Välkommen till Taxi Stockholm, hur kan jag hjälpa dig?

Jag blir väldigt perplex, ber om ursäkt för felringningen och lägger på. Hinner tänka att hur kunde det bli så fel, men ringer direkt upp till pappa igen. Den här gången svarar han och säger:

-Mamma pratade precis med en tant som ville beställa taxi och nu tänkte jag skoja om det var hon igen.

Alltså, det verkar inte bättre än att våra telefonsamtal blev felkopplade. Men är det ens möjligt? Det känns som jag gjorde en tidsresa till 1947 och att en växeltelefonist satte in fel sladd i fel hål. Eller hur det nu gick till på den tiden.

söndag 9 november 2014

4. Kolla! Här är en bild på mina fötter i ett par skor jag gillar.

Så jag gav mig ut på en jakt i min mapp för iphone-foton 2013- där visste jag nämligen att jag hade en "bild på mina fötter i ett par skor jag gillar" från ett bröllop. Det visade sig att jag hade en hel hög med sådana bilder, tydligen var detta ett populärt motiv i min telefon och på Instagram i fjol. Därför går jag loss och tar er, via fotona, med på en promenad längs memory lane året 2013. Häng med!

Här står jag i mina Kavat-kängor som är perfekta om det inte vore för att de klämmer lite, lite på stortårna. Eller kommer jag ihåg fel? Hoppas det. Nu är det ju dags att plocka fram dem igen. Jag tycker mig känna igen golvet på Antikhallarna, dit jag går och äter frukost, lunch eller fika ibland. Det är som ett lite stycke utomlands, jag inbillar mig att det känns som i Budapest. Men vad vet jag, där har jag ju aldrig varit. 


Uppenbarligen blev vintern kallare för jag tog på mig mina allra varmaste skor och gick till frisören. Om jag inte är helt fel ute är det här fina golvet nämligen på stället där jag klipper mig. I våras, när vinterskorna skulle plockas undan, stod jag och vägde de här skorna i handen och tänkte att nu har de nog gjort sitt. Men till slut tänkte jag att de nog håller en vinter till och stoppade ner dem i lådan och bar upp dem på vinden. 



Sen blev det uppenbarligen vår och jag tog på mig mina all-time-favorit-converse. De knallgula som jag köpte i Miami när vi var där under vintern. Vem blir inte glad av gula converse?


Det blev en helgdag, det kan ha varit Kristi Himmelfärd eller möjligen nationaldagen och jag följde med Maggan till hennes båt i Stenungsund och lackade luckor. Kanske att det var första gången för säsongen som shortsen och sandalerna åkte på? Mycket möjligt. Sandalerna, från Ecco, är både snygga och bekväma. Nuförtiden säger jag bestämt nej till obekväma skor (hej ålderstecken!).


Och här är den då, bilden som jag ursprungligen var på jakt efter. Vi var på bröllop och jag hade på mig mina nya gula träskosandaler från Hasbeens. Älskar gula skor. Och röda. Piffar upp vilken outfit som helst.


Sen åkte vi på semester, först till England och sen till Italien. Här är vi på flygplatsen i England och jag har på mig mina joggingskor från Nike. Den allra skönaste modellen som gör att jag i princip svävar fram. Tänker aldrig mer köpa någon annan modell och håller tummarna för att Nike fortsätter tillverka dem.


I Italien kan man med fördel äta pizza på en klippa vid havet. Och då har man så klart på sig sina flipflops. Där satt vi, åt pizza och kollade på solnedgången. Åh, vad härligt.


Sen kom jag hem, började jobba igen och gick ut och lunchade med Hanna. Lyxlunchen, det var en fredag vill jag minnas, avslutades med finkaffe på italienska kaffebar. Där kände sig mina röda Hasbeens som hemma!

Stasiland.

Det här inlägget skrev jag för länge sedan och sparade som ett utkast. Jag hade nämligen tänkt ta ett snyggt foto av boken att ha i inlägget, men den var utlånad. Sen fick jag tillbaka den, men glömde fotografera den. Nu är bokhyllan borta och favoritböckerna ligger nedpackade i en låda på vinden, så det blir inget foto. Men när jag läste i tidningen i morse att det var 25 år sedan muren föll idag kom jag ihåg boken och inlägget. Så här kommer det, utan foto.

När muren föll var det 1989 och jag var tolv år gammal. Jag har inte något direkt minne av det, möjligen några nyhetsbilder av människor som klättrade över muren och firade. Kanske är det för att jag ändå vagt kommer ihåg en tid när Östtyskland fanns som jag tycker att det är så intressant att i det där landet så nära oss, och som idag är ett helt "vanligt" levde folk i förtryck och en stad delades av en mur.

Kanske är det för att en före detta kollega berättade om när hon var gift med en västtysk som jobbade på ett östtyskt fartyg och att när hon var med hade hela besättning fått se en film- eller var det höra en föreläsning- om dem, de ansågs väl vara farliga. Och att politrucken hade ett öga på dem. Att en ur besättningen plötsligt försvann. Att hon var beredd i Göteborg när några vänner skulle hoppa av men att de aldrig kom.

Kanske är det för att kompisen som jag lärde känna när jag pluggade i Tyskland, att hennes kille, som kom från DDR, berättade om hur det var när muren hade fallit och de kunde åka till en västtysk mataffär och han hade sett hyllmeter efter hyllmeter med olika yoghurts med olika fantastiska smaker när han innan bara hade sett två sorter och båda var äckliga.

Kanske är det för att allt detta hände, förhållandevis nyss och väldigt nära, och att jag vagt kan komma ihåg det men ändå inte var tillräckligt gammal för att förstå det. Inte tillräckligt gammal för att förstå det historiska i och med att muren föll.

Kanske är det därför jag tycker det är så intressant.

I vintras läste jag en bok om DDR som heter Stasiland och är skriven av Anna Funder som har träffat olika personer som berättat sin historia om hur det var att leva i DDR. I boken får vi bl.a. träffa Miriam, som 16 år gammal försökte fly och så när lyckades men blev fängslad och utsatt för sömntortyr och till slut, för att beveka Stasi hittade på en underjordisk organisation trots att hon hade försökt fly helt på egen hand. Vi får lära oss att stasichefen hette Mielkenr. Vi får träffa en f.d. stasianställd som är övertygad om att det kommer en ny revolution, en socialistisk. Vi får träffa en annan f.d. stasianställd, Herr Christian, som berättar om hur han spionerade och fick klä ut sig varje morgon innan hans dagsverke började. Vi får följa med till personerna som är anställda för att bokstavligen pussla ihop de säckar med papper som Stasi såg till att strimla när muren föll. Med mera.

Det är en väldigt, väldigt bra bok. Läs den.