Snurrigheterna.

Låt mig berätta om snurrigheterna på den där restaurangen vi fick gå till istället för den med den långa kön. Först var det i ärlighetens namn P som snurrade. Efter att ha beställt en spaghettirätt ångrade han sig djupt när han såg den biff som kvinnan vid bordet bredvid fick in. Han flög upp, sa nåt i stil med:

"That is awesome steak!"


och sprang bort till servitrisen och ändrade beställningen från spaghetti till biff. Och biffen dök snabbt upp, just precis som han hade tagit en sked av soppan som han skulle ha till förrätt. Så servitören vände med biffen. Sen efter en stund kom en huvudrätt igen, men inte biff den här gången utan spaghettin som han beställt först. Till slut kom biffen igen.

Och banne mig om det inte var nåt mer som snurrades till, men det har jag glömt. Notan blev rätt i varje fall och det var ju en bedrift med allt detta snurrande.

Köerna.

Ni vet hur det är, om det är en lång kö till något så måste det ju bara vara bra. Och står det sen om stället i guideboken, ja då måste det ju bara vara en fullträff. Eller vänta nu, kanske de har ett samband de där två- köerna och guideboken alltså?

Nu tycker jag att vi tar och går igenom köerna vi stod i i Rom, och då menar jag köerna vi stod i för att få äta nåt smarrigt. Köerna vi stod i för att få gå in och kolla sevärdheter och gamla stenar är en annan historia.

Här är kön till "världens bästa glass". Den var väldigt god, men jag skulle inte gå så långt som att utnämna den till världens bästa. Det vågar man ju inte. Dessutom vill jag bestämt hävda att jag har ätit godare glass, även om jag inte kommer ihåg när och var. Är dock helt säker på att det måste ha varit i Italien.

Här är kön till en pizzeria som både guideboken och en kompis tipsade om. Och mamma mia, det var en god pizza. Jag åt en lövtunn en med prosciutto och champinjoner som liksom smälte i munnen.

Och här är kön till en restaurang som kommer vara orsaken till att jag å det snaraste måste åka tillbaka till Rom. Här stod vi alltså när stället öppnade och folk fick gå in pö om pö och fylla på ända tills vi kom fram. Då var det pang bom stopp för restaurangen var full. Istället gick vi till stället bredvid som visade sig vara lite högljutt, ha mycket snurrig serveringspersonal och en allmän air av att vara en kedja. Så där satt vi och kastade längtansfulla blickar in till restaurangen där enligt uppgift den italienska mamman stod och rörde runt i grytorna och där säkert allt var genuint och mysigt. Nåväl, nästa gång. Då ska vi vara först i kön!

Och titta, en gul också.

Och en blå bil som också var söt.

Eventuellt världens sötaste Ferrari.

Boken.

Lämpligt nog hade jag med mig De imperfekta av Tom Rachman på helgens resa. Den utspelar sig nämligen på en tidningsredaktion i Rom! Och den var väldigt bra.

Maten.

When in Rome, ni vet. Det betyder att vi åt pizza, pasta och mozzarella. Inte mig emot.