Croissanter.

Det där med en croissant, eller i mitt fall snarare en pain au chocolat, på lördagsmorgnarna blir ju lätt beroendeframkallande när man bor granne med ett franskt bageri. Ett bageri som brukar stänga fem veckor under sommaren, vilket vi såklart unnar dem så hårt som de jobbar, men... Då blir det svårare med färskt bröd för oss bortskämda i grannskapet. Så kom jag på i somras att jag hade hört att det finns nån slags bake off-croissantsmet på burk som man kan göra, snabbt och lätt. Men när jag irrade runt i affären visste jag varken var jag skulle leta eller vad det var egentligen var jag letade efter. Jag menar en konserv med smet? Tyckte det lät så konstigt att jag inte ens frågade någon när jag irrat klart. Men! Igår kom Hanna to the rescue. Vi hade pratat om detta och hon hittade burkarna i kyldisken brevid "poffpizzan" (vad är det? frågade jag då med uppspärrade ögon). Så, i morse var det dags att prova.

 När jag öppnade burken vällde degen ut. Det var lite roligt/läskigt.

Sen var det bara att skära i markeringarna, "croissant for dummies".

Och rulla ihop. Men det var väl där ungefär som den här "dummien" eventuellt misslyckades. Lite smala, va? Hoppades på någon form av magisk jäsprocess i ugnen så det skulle få en vanlig croissant-form.

Så blev dock inte fallet. Däremot blev de goda, så man får ju inte låta sådana småsaker som utseendet på bakverken förstöra en god frukost. 

Reality.

"We´ve been living in a dream world", sa Pete igår morse när jag tyckte att det var kallt när termometern visade 10 grader.

Och ja, ungefär så känns väl den här sommaren och början på hösten, som en drömvärld vad gäller vädret i varje fall. Jag gick glatt runt i shorts så sent som i lördags. Men nu är det regnställ och vantar som gäller på morgonen.

Back to reality, helt enkelt.

Födelsedag.

Igår fyllde Pete år, vilket firades med sedvanlig fransk födelsedagsfrukost. På kvällen fortsatte firandet med hamburgarmiddag och sen ett avsnitt av Bron som vi hittat på Netflix med engelsk text. Och ursäkta att vi är flera år sena nu, men vad bra det är!

Doping.

I fredags var jag och Maggan på genrepet av Pigan och sen gick vi till Pustervik och pratade först om rimligheten i RUT-avdrag och sen om att Maggan om en och en halv vecka åker bort för att spendera hösten i USA. Vi kunde även glädja oss åt att vi kommer att ses i San Francisco i november, detta är ju väldigt bra. Sen gick vi till Rover och då var det Maggans tur att köpa ölen. Hon kom tillbaka med ett litet skamset leende och sa att "förlåt, men nu blev det visst en väldigt stark öl. 7, 9 procent! Jag tog den bara för att den hade roligt namn, Punch Drunk IPA, och när jag sa oj, vad stark den är så bartendern att, ja vad trodde du punch drunk stod för?"

Och stark var den. Det blev som det blir när man dricker starka drycker, vi blev lite glada i hatten. Inget oregerligt på något sätt men lite salongs. Och sen hände det märkliga, vi cyklade hemåt och började trampa uppför Stigbergsliden. Jag var som vanligt redo för att det skulle bli tungt och att hoppa av cykeln och leda, men vi bara trampade på. Det gick så lätt så jag har väl aldrig varit med om maken. Jag behövde knappt ta i utan bara cyklade upp med lätta tramptag. Tänkte förvånat att, herrejösses, inte kan väl de där TVÅ intervallpassen jag varit på redan ha fått den här effekten?

Sen skulle våra vägar skiljas åt, vi sa hejdå, vi skrattade åt ölen och Maggan sa att det var det värsta, vad lätt det gick uppför backen!

Hon också!

Då insåg jag. Detta var inte frukten av någon intervallträning. Vi var dopade. Med Punch Drunk IPA.

Chocken.

Häromdagen tänkte jag att nu är det dags att gå till Casa Nostra, att det var alldeles för länge sen. Casa Nostra, min absoluta favoritrestaurang, denna genuina, varma, avslappnade och mysiga lilla italienska pärla i Linnéstan. Så idag var jag och Pete ute och gick och på väg att passera restaurangen när jag frös mitt i ett steg. En bänk? "Björk och bambu"? Det var något som inte stämde. En titt in i fönstret visade att inredningen var utbytt, menyn var utbytt, ja hela restaurangen var utbytt. Casa Nostra finns inte mer. 

Bästa "Björk och bambu", jag har inte något emot just er. Det är bara det att jag kommer att sakna Casa Nostra något så fruktansvärt. 

Utropstecken.

Jag vet inte hur det är med er, men min mailbox skriker till mig när jag öppnar den. Så här kan det se ut:

Förlängd kampanj!
Vinn en resa till New York!
Vi saknar dig!
Missa inte!
Personliga Mors Dag-gåvor till 40 % rabatt!
Sista 24 timmarna med upp till 70 % rabatt!

Utropstecken och uppmaningar att jag ska fynda, fynda, fynda och handla, handla, handla. Och mitt bland alla dessa mail döljer sig några andra ämnesrader, av betydligt viktigare slag, med eller utan utropstecken:

Akut läge Syrien: vi behöver din hjälp!
Humanitär katastrof hotar i Centralafrikanska republiken

Det känns som att min mailbox är en allmän bild av hur informationsflödet ser ut idag. Bland alla handla! fynda! köp! missa inte! är det någon som försöker peta oss på axeln och lite försynt säga: ursäkta, men just nu dör folk och det är akut. 

Ett budskap som nästan sköljs bort av alla andra utropstecken.

Tekniken.

Det är ju fantastiskt det här med teknik. Att jag kan skicka musik från Spotify i datorn till förstärkaren, helt utan sladd, så att det ljuder ut i vardagsrummet. 

Fantastiskt. 

Synd bara att det bryts med jämna, eller kanske snarare ojämna mellanrum. Så att det blir små små uppehåll i musiken. Dessa små små uppehåll håller på att driva mig till vansinne. 

Eventuellt är det bara en tidsfråga tills jag går tillbaka till CD-skivor. Eller varför inte kassettband.