Sopor.

Men åh, höjden av tråkighet. Kommer hem sent från ett par dagar på resande fot, trött som en gnu, vill bara stupa i säng- också luktar det gamla sopor i lägenheten.

Lärdom: Ta alltid ut dina sopor innan du åker bort! 

Fara å färde.

Här går man på bio och tror att man har köpt biljetter också visar det sig att man bara har reserverat biljetter. Och de har försvunnit eftersom man inte hämtade ut dem i tid. Också har man sett fram emot filmen hela dan.

Då var det när att jag fick ett utbrott. Men! Det löste sig, vi fixade biljetten och kunde lugnt gå in i salongen och höja medelåldern rejält. Och filmen var bra.

Solen.

Igår hände något som nog inte hänt på flera månader. Jag kom hem strax efter sex och solen sken! Den lyste in i hallen och gjorde skuggor på väggen. Det värmde mitt vårsuktande hjärta.

Bio.

Det gäller att veta sina gränser och till slut satte jag ner foten och sa ifrån:

"Nej, vi kan inte gå på den sena föreställningen. Då somnar jag ju bara!"*

Imorgon blir det Hungerspelen**- den tidiga föreställningen.

*som på King´s speech och Girl with the dragon tattoo (obegripligt nog mitt i källartortyrscenen), t.ex. 
**jag är mycket peppad efter att jag i helgen hetsläste boken, verkligen sjukt spännande.

Insikten.

Plötsligt förstår man varför det alltid är majoritet av killar i just en del av gymet.

Man bara:

Jahaaaa, det är för att man tränar överkroppen här.

Vårtecken.

Ser man på, igår åkte vårjackan och vårsjalen på. Trevligt, trevligt.

Tidsresa.

Ibland bättrar man inte bara på konditionen när man går på ett träningspass, ibland genomför man även en tidsresa. Som idag, då jag for rakt tillbaka till 80-talet och mina blandband, inspelade från Tracks. Så kan det bli när passet börjar med "Hungry eyes" och slutar med "Did I tell you".

TV.

En annan sak som jag tänkte på, men aldrig skrev ner, var att det inte direkt var nåt bra på TV just ikväll när jag tänkte ägna mig åt det. Eller det jag tänkte var väl egentligen att det aldrig är nåt bra på TV, men men.

Till slut blev det Grey´s Anatomy. Och då visar det sig vara nåt helcrazy avsnitt när allt är upp och ner, ingen beter sig som de brukar och ingen är ihop med dem de brukar. Jag fattar ingenting.

Film och kavaj.

Två tankar just nu:

Jag har varit på bio, sett Järnladyn och tyckt mycket om den. Fick den inte lite ljummen kritik, förutom Meryl Streeps insats då? Det förstår jag överhuvudtaget inte.

Jag köpte en randig och mjuk kavaj a´la Gwyneth idag. Älskar den redan. Randig, mjuk, what´s not to like?

Vikten av tydlighet.

Föreställ er följande:

Du har rensat ut kläder ur din garderob och lagt i några papperskassar. Två av dessa ska du spara och bara ställa undan. Resten ställer du i vardagsrummet tills ett gäng loppisanordnare ska komma och hämta upp dem. Sen ber du en vänlig själ i din närhet att bära ut "det där" i sovrummet till vardagsrummet eftersom det också ska skänkas bort. Med "det där" menar du den gamla TV-bänken som stod där. Den vänliga själen vet dock inte detta och bär inte bara ut TV-bänken utan även de två kassarna med kläder som skulle sparas.

...

Lyckligtvis upptäcktes missödet innan kläderna gavs bort och jag hade tvingats uppsöka en loppis och eventuellt köpa tillbaka dem. Sensmoral: Tydlighet är A och O.

Plötsligt händer det.

Jag städade bakom spisen igår. Insåg att spissladden är grön, hittade ett burklock, en pastaskruv och stora mängder damm.

Gwyneth.

Bästa Gwyneth, jag har alltid vetat att vi har mycket gemensamt!

Redan fredag.

Hörni, jag förstår inte hur fort en vecka kan gå. Och helgen är ju inte heller långsam. Är det inte bara måndag och fredag hela tiden?

Handskar.

Efter att ha tillbringat mitt liv som gym-analfabet har jag, hör och häpna, lärt mig att läsa maskinerna på gymet. Med andra ord har jag lärt mig att träna på gym. Och nu har det gått så långt att jag kände mig tvungen att köpa gym-handskar. Jag upprepar: gym-handskar. Häromdagen upptäckte jag nämligen valkar i händerna och så kan vi ju inte ha det. Nu är det väl bara en tidsfråga innan jag börjar med njurbälte och råa äggulor också.

Den vilda jakten på raclette-järnet.

I förmiddags packade jag och Pete några kassar fulla med med mat och en stor blå IKEA-kasse full med diverse pryttlar, som ett raclette-järn och en crepes-panna*, för att åka till andra sidan av stan där det skulle ställas till med just raclette- och crepeslunch. Halvvägs gick vi av för att byta från buss till spårvagn och för att ta ut pengar. När Pete har tagit ut lite pengar kom han tillbaka och samtidigt som han sa det insåg jag:

"Du har ju glömt kassen på bussen!"


Så, den stora IKEA-kassen med alla nödvändiga prylar för lunchen var kvar på bussen, som i sin tur antagligen var halvvägs över Göta Älv-bron. Och vi stod på Valand.

"Call Västtrafik, I´ll get a cab!"


Jag ringde Västtrafik, fick reda på var bussen skulle vara om en liten stund och så slängde vi oss i en taxi med orden:


"Follow that bus!"


Ok, inte riktigt, men ungefär. Taxichauffören var med på noterna och tyckte detta var väldigt spännande så han tryckte gasen i botten. Till slut hittade vi en hållplats och se där, efter en minut kom bussen. Jag och Pete hoppade på, kassen var kvar och vi hoppade av igen. Med kassen. Taxichauffören jublade och skrek:

"Fantastiskt!"


Han hade inte haft en så rolig körning sen den gången han körde en man som skulle följa efter sin fru, när hon åkte till en annan man. Men som han sa, den här gången var bättre, för den här gången blev det ju en happy ending. Tack Taxi Göteborg för en stabil insats.

*dessa är i P:s ägo eftersom, citat hans pappa: "if you can plug it in and turn it on Pete´s going to want it".

Snö.

Mars kommer som vanligt med brutna löften om vår. Blev förvånad men ändå inte när jag vaknade upp till ett vinterlandskap i morse. Mycket skönt att det försvann med en gång. Jag vill ju börja cykla till jobbet!*

*så fort jag fixat punkan, vill säga.

Ljuset i Peterskyrkan.

Peterskyrkan.

Insikter.

Igår morse drabbades jag av två insikter. Den första var att det kanske vore en bra idé att försöka diska lite varje dag istället för att samla till ett äckligt diskberg som möter mig på veckans första lediga dag. Den andra var att det kanske vore en bra idé att tugga upp alla tuggummin i ett paket innan jag öppnar nästa. 

Så, nu kan jag gå vidare i livet.

Snurrigheterna.

Låt mig berätta om snurrigheterna på den där restaurangen vi fick gå till istället för den med den långa kön. Först var det i ärlighetens namn P som snurrade. Efter att ha beställt en spaghettirätt ångrade han sig djupt när han såg den biff som kvinnan vid bordet bredvid fick in. Han flög upp, sa nåt i stil med:

"That is awesome steak!"


och sprang bort till servitrisen och ändrade beställningen från spaghetti till biff. Och biffen dök snabbt upp, just precis som han hade tagit en sked av soppan som han skulle ha till förrätt. Så servitören vände med biffen. Sen efter en stund kom en huvudrätt igen, men inte biff den här gången utan spaghettin som han beställt först. Till slut kom biffen igen.

Och banne mig om det inte var nåt mer som snurrades till, men det har jag glömt. Notan blev rätt i varje fall och det var ju en bedrift med allt detta snurrande.

Köerna.

Ni vet hur det är, om det är en lång kö till något så måste det ju bara vara bra. Och står det sen om stället i guideboken, ja då måste det ju bara vara en fullträff. Eller vänta nu, kanske de har ett samband de där två- köerna och guideboken alltså?

Nu tycker jag att vi tar och går igenom köerna vi stod i i Rom, och då menar jag köerna vi stod i för att få äta nåt smarrigt. Köerna vi stod i för att få gå in och kolla sevärdheter och gamla stenar är en annan historia.

Här är kön till "världens bästa glass". Den var väldigt god, men jag skulle inte gå så långt som att utnämna den till världens bästa. Det vågar man ju inte. Dessutom vill jag bestämt hävda att jag har ätit godare glass, även om jag inte kommer ihåg när och var. Är dock helt säker på att det måste ha varit i Italien.

Här är kön till en pizzeria som både guideboken och en kompis tipsade om. Och mamma mia, det var en god pizza. Jag åt en lövtunn en med prosciutto och champinjoner som liksom smälte i munnen.

Och här är kön till en restaurang som kommer vara orsaken till att jag å det snaraste måste åka tillbaka till Rom. Här stod vi alltså när stället öppnade och folk fick gå in pö om pö och fylla på ända tills vi kom fram. Då var det pang bom stopp för restaurangen var full. Istället gick vi till stället bredvid som visade sig vara lite högljutt, ha mycket snurrig serveringspersonal och en allmän air av att vara en kedja. Så där satt vi och kastade längtansfulla blickar in till restaurangen där enligt uppgift den italienska mamman stod och rörde runt i grytorna och där säkert allt var genuint och mysigt. Nåväl, nästa gång. Då ska vi vara först i kön!

Och titta, en gul också.

Och en blå bil som också var söt.

Eventuellt världens sötaste Ferrari.

Boken.

Lämpligt nog hade jag med mig De imperfekta av Tom Rachman på helgens resa. Den utspelar sig nämligen på en tidningsredaktion i Rom! Och den var väldigt bra.

Maten.

When in Rome, ni vet. Det betyder att vi åt pizza, pasta och mozzarella. Inte mig emot.