Barmark.

Säga vad man vill om vädret men om det nu inte ska vara snö och massa minus var det ju synnerligen effektivt att regnet sköljde bort slasket på bara några timmar. Tack för det. 

Prokastrinering.

Jag vill gärna se mig själv som en person som tar tag i saker. Och det kanske stämmer när det gäller somligt, det är trots allt så att jag hatar att skjuta upp vissa saker. På jobbet t.ex. Men annat... kan ta hundra år för mig att ta tag i. Då pratar vi om praktiska saker som att ringa vaktmästaren för att få nåt fixat, gå till skräddaren för att få ett par byxor upplagda eller nåt i den stilen. Hundra år!

Som den här lampan. Enligt kvittot köpte vi den i slutet av september och det tog nog bara några dar innan den började slockna. Nån slags glapp gjorde att man fick trycka in lampan igen för att få den att lysa. Redan där kan man ju tycka att man borde ha gjort nåt, men istället hoppades jag på högre makter och att glappet magiskt skulle försvinna. Troligt. Givetvis slutade den ju istället att fungera helt, med konsekvensen att vi har arbetat i totalt mörker i hallen sen nån gång innan jul. Efter x antal vansinnesutbrott på hallmörkret tog vi till slut tag i saken och tog ner lampan förra veckan och tog tillbaka den till affären förra helgen. Det tog nog sammanlagt en kvart. What took us so long?

Matlåda.

Ok. Man vet att man har en ganska färglös matkreation i sin låda när kollegan frågar om det är nåt från "Historieätarna".

Film.

I morse såg jag att "The way we were" skulle gå på TV och bara- det är ju den som ett helt avsnitt av "Sex and the City" handlar om. Tyvärr lyckades jag missa början, men nu sitter jag i varje fall här och förkovrar mina populärkulturella kunskaper. Både i film och TV då, uppenbarligen.

Vår i år också.

Idag har jag börjat en liten kurs på universitetet, via jobbet. Det är några dagars föreläsning och sen en uppsats och hela alltet ska vara klart den 31 maj.

Den 31 maj. När jag läste pappren kändes just datumet väldigt abstrakt. Ett datum som känns lika fjärran som, jag vet inte vad, men kanske att åka till månen? Just så här mitt i kallaste vargavintern är det svårt att förstå att det faktiskt kommer en vår, och en sommar. Ja, tänk att det kommer en tid när körbärsträden blommar, vårsolen värmer, gruset knastrar under jympaskorna och det till och med är för varmt för vårjackan. Den tiden kommer i år också. Och trots att jag hade svårt att relatera till den 31 maj och trots att det var 15 minusgrader i morse så kände jag hopp om livet när jag kom ut från universitetet klockan fyra och det FORTFARANDE VAR LJUST.

Årets första semla.

Jag slank in på kondiset för att köpa en liten macka att stilla mitt bångstyriga blodsocker med på eftermiddagen och där stod de. Semlorna. Runda och fina, med fluffig grädde och pudrigt florsocker. Någon sekund senare hörde jag mig själv säga: "Ja, men jag tar väl två semlor också."

Så snart blir det semlepremiär, hörrni! Jag som hade tänkt hålla på det till februari, men vad fan, så mycket kul händer det ju inte två dagar innan lön i januari att det är värt att hålla på trevligheterna. 

Paket.

Petes och en kompis i USA bestämde sig för att skicka varandra paket med godsaker till jul. Nu dök det upp lite sent, men vad gör väl det? Att öppna paket är kanske till och med lite roligare en helg innan lön i januari än vid jul. I det ömtåliga paketet dolde sig diverse snask och hembakade kakor. Gott!

Angående kyla.

Bara en engelsman går ut i tio minusgrader utan vantar. "I have pockets!"

Vinterpromenad.

Jag tog på mig termobyxorna förut och gick en promenad i Slottsskogen. Dagar som denna är det lätt att gilla januari, denna utskällda månad av förståeliga anledningar. Men idag- klarblå himmel, tio minus och en sol som stundtals bländade mig. Knarret under fötterna och svischandet från termobyxorna hördes över podcasten i öronen och kylan nöp ordentligt gött i kinderna. Precis så här ska vintern vara!

Walk over.

Det var inte direkt nån match för den inre latmasken idag när mannen framför mig knep den sista biljetten till jympapasset. Man kan säga att latmasken vann på walk over.

//hälsningar från soffan

Filmfestivalen.

Från att tidigare år ha läst massa tips, gjort hundöron i festivalkatalogen och rejäla scheman och hängt på låset på internetbiljettsläppet har något hänt. Jag har inte läst ett endast tips och jag bara orkar inte öppna katalogen. Kan inte nån bara fixa allt åt mig? Please. 

Om man egentligen är lat.

Det är kolmörkt ute, jag börjar bli lite hungrig och tittar på träningsväskan som jag ställt i andra änden av rummet. Ungefär då börjar den inre monologen.

"Alltså, allvarligt talat, jag kanske bara ska åka hem? Ta det lugnt? Ja, undrar om jag inte ska det. Så kan jag upp tidigt i morgon istället och träna på morgonen. Ja, vilken bra idé! Och jag hade ju ändå tänkt köra ett snabbt pass så det går väl bra. Hm, just det ett snabbt pass. Men då kanske det är lika bra att göra det i kväll då? Ja. Kanske det. Ok, sluta tänk, ta väskan och bara gå!"

Den där inre latmasken som jag måste tampas med varje gång jag ska träna, alltså.

Det enda raka.

Efter en tolvtimmarsfest i går (ett fantastiskt bröllop!) finns det nu bara en sak att göra: Beställa pizza.

Koriander m.m.

Förutom igår när jag gjorde en färdig tikka masala på burk (sjukt god, I might add- tror det var för att jag freestylade i lite rödlök, vitlök och kikärter) så fortsätter jag med Lotta Lundgrens mat. Det går ju inte att sluta. I söndags var det dags för thailändsk gurksallad med koriander och rimmad kyckling.

Återigen kan jag konstatera att jag gått från att ha hatat koriander till att ÄLSKA det. Den där syntetiska, parfymiga tvålsmaken som jag höll på att kräkas över förut är som bortblåst. Visst, jag kan komma ihåg att jag tyckte det då men jag kan inte förstå att jag kände det. Därför var det med glädje som jag inhandlade inte mindre än två krukor koriander i söndags till salladen. Det var för övrigt inte bara med glädje utan med saliv i mungiporna jag gick till Hemköp efter att ha tänkt på den här maträtten i en dag eller så. Maträtten, och framförallt koriandern.

Och rimma kyckling har jag aldrig gjort förut. (För övrigt har jag heller aldrig rimmat på kyckling- skitsvårt ju. Cykling?) Alla kanske vet hur det går till men det visste inte jag utan följde receptet och la kycklingen i en lag med salt och socker. Där fick den gotta till sig innan jag sjöd den i kycklingbuljong. Och mmm, saftig och lite saltsockrig kycklinghistoria blev resultatet. Det kommer jag definitivt göra om.

Alltså, vad gott. Lotta, än har du inte gjort mig besviken.

Sova.

Jag har tyvärr gått och drabbats av semesterjetlag. Detta tillstånd innebär att kroppen är inställd på ledighetstid och att det, trots trötthet, inte går att somna på kvällen och medför ännu mer trötthet nästa dag. Som igår när jag kanske somnade 00.30 efter att ha legat och vridit mig i sängen sedan eftertexterna rullade i Homelands säsongsfinal. Och tyvärr var tvungen att gå upp 05.30 p.g.a. tåg att passa.

Det mina damer och herrar, är inte tillräckligt med skönhetssömn. 

The mother of all Mondays.

Ja, det var väl idag det. Eller är det kanske första måndagen efter sommarsemestern?

När första chocken av hur mörkt det var när klockan ringde lagt sig (hade lyckats förtränga det efter att inte ha gått upp innan solen på två veckor) så gick det bra. Kom till jobbet, åt min matlåda och gick på ett spinningpass. Vardag, var hälsad.

Kakel att bli glad av.

Ända sen jag för några år sen såg en Almodovar-film med ett färgsprakande kök har jag i smyg drömt om ett kök med orangea luckor och turkost kakel. När jag i helgen hälsade på hos Linda, tittade på bebisen, fick tårta och kollade in deras nya kök föll jag pladask för deras gula kakel. Det turkosa har fått konkurrens!

Back to work.

Jaha. Så var "jullovet" slut för den här gången. Det känns ju i och för sig förmätet att klaga när jag har haft det väldigt bra, både i England och hemma. Slappat, tränat, lagat god mat, träffat kompisar och sett hela säsong 5 av Mad Men på två dagar.

Så då är det väl bara att kavla upp ärmarna och börja göra 2013 på riktigt.

Mat med chevre.

"Om jag var din hemmafru" av Lotta Lundgren fortsätter att leverera. Och leverera. Om ni inte har förstått det innan tänker jag laga mig igenom hela boken (och blogga om det). Så här långt har allt varit väldigt, väldigt gott. Som i förrgår när jag gjorde borsjtj med granatäpplen och chevrekräm och i onsdags när jag gjorde rotfrukspannkaka med chevre.

Postapokalyptisk shopping.

Häromdagen slank jag in på Hemköp vid Rosenlund för att köpa lite mat, pesto och en avokado, typ. När jag svängde in möttes jag av skylt som sa att det var 30 procents rabatt på alla grönsaker, köttvaror och något mer och jag hann tänka att det var ju lite... märkligt. När nådde mellandagsrean mataffärerna, liksom?

Sen kom jag in i affären, svepte igenom brödavdelningen utan att märka något och kom till grönsakerna. Där det i princip inte fanns någonting. Hyllorna var tomma, men mitt i rummet tronade ett berg av apelsiner som kostade fem kronor kilot. Jag gick dit och plockade på mig apelsin efter apelsin och passade på att fråga kvinnan bredvid mig vad det var frågan om. Hon berättade att det tydligen ska bli ett Willys där i stället så de tömmer och bygger om. Ok, det förklarade ju saken.

Jag gick ut till köttet och charken och möttes av en postapokalyptisk syn. Hyllorna gapade tomma, det låg några förskrämda chorizos kvar och skämdes på en hylla. Och jag tänkte att så här hade det kunnat vara. Det hade kunnat vara krig eller annan valfri katastrofsituation som gjorde att vi faktiskt inte kunde gå in och välja och vraka i hyllorna och plocka på oss granatäpplen och chevreost. Det kändes obehagligt, men såklart skönt att det inte var så egentligen. Som det var nu kunde jag ju faktiskt bara gå vidare till nästa mataffär för att få min avokado.

Mjölkbudet.

Ja, tro det eller ej, men mjölken kommer fortfarande i en glasflaska till farstutrappan i England. I varje fall till Petes pappa.

Månadskortet.

Så jag köpte ett månadskort. Med andra ord kan vi enligt rådande lag (den om alltings jävlighet, ni vet) räkna med solsken, inget regn, ingen snö och isfria gator den närmaste månaden.

Spaningen fortsatte.

Bara för att jag hade publicerat min spaning om svenskarnas/skandinavernas infiltrering i brittisk populärkultur slutade inte tecknen att komma. På lördagen damp den här tidningen ner i brevlådan med en sammanfattning av litteraturen 2012- och en intervju med bokförläggaren som gav ut Milleniumserien i England, "the man who made Stieg Larsson".

Och i söndagsbilagan ansåg kolumnisten att Best of Abba var årets album. Kanske mest för att hon inte orkade bli besviken på ny musik, men ändå.

Lite senare, på TV, räknade de upp årets bästa filmer och med bland topp tio var Searching for Sugar man, som- just det- en svensk gjort.

Velandet.

Vanligtvis tar jag mig fram i stan med cykeln. Men det är inte alltid det går på vintern, det snöar eller är halt. Och då infinner sig mitt stora velande: Månadskort eller inte, månadskort eller inte? Också tänker jag att äsch, det blir säkert cykelväder igen om några dagar och köper 100-kort efter 100-kort för att när månaden är slut ha betalat mer än vad ett månadskort hade kostat. Ungefär. Förutom i fjol när jag tröttnade på mitt velande och slog till på tre-månaderskort bara sådär.

I alla fall. I går promenerade jag till Hanna. Solen sken och vädret var fint. Någon plusgrad men förbaskat halt på sina ställen. Jag hade inte velat cykla.

Det stora velandet infann sig. Och här sitter jag nu: Månadskort eller inte, månadskort eller inte?

Rostat bröd.

Jag har blivit påmind om hur gott det är med rostat bröd eftersom Pete knappt vill äta nåt bröd utan att brödrosten kommer fram. In i rosten, upp på tallriken, direkt på med smöret- obs, väldigt viktigt så att det smälter gött.

Vitt rostat bröd. Känns väldigt omodernt. Gör det inte?

Men gott.

Smällare.

Vi hade kunnat sitta i förvar under nyårsnatten, som terrorister i ett avsnitt av Homeland. Men som tur var såg vi lappen på flygplatsen där det stod att man skulle säga till om man hade christmas crackers i bagaget. Så det gjorde vi- för det hade vi. Och då visade det sig att de har nåt lite smällsnöre i sig, dvs explosives, och det är ju inte så lämpligt att ta med sig på ett plan. Pete fick göra ett snabbt ingrepp i smällarna och sen fick de följa med hem till Sverige och nyårsfesten.

Grattis bloggen!

Du fyller nämligen fyra år idag. Fyra år! Tänk vad tiden går. Tror jag måste fira med en pizza.

Regnet.

Om ni undrar över hur vädret var i England så är den här bilden ganska talande:

2013.

Gott nytt år vänner!

Sen sist har vi lyckats förflytta oss från England hem till Sverige och firat in det nya året. Igår åkte paljettjackan på, om inte på nyår så när liksom.

God mat, goda vänner, god champagne och nyårsafton var en succé. Idag gjorde vi inte mycket fram till klockan fem, förutom att äta full english breakfast och kolla på Batman, men klockan fem då skedde något historiskt. Vi städade nightmare closet som stått på att göra-listan sen i april! Om detta är signifikativt för 2013 kommer det att ske storverk. Ja men, låt oss säga så: 2013 blir året för storverk.