Vädret.

Det där åskvädret känns ju passé nu, men ändå. Vilket åskväder! Jag har då aldrig sett på maken. Innan, när vi åt middag, sa jag till Pete, "kolla molnet där bakom huset, värsta fina Rembrandt-molnen" och Pete svarade, "åh, ett riktigt åskmoln". Inte visste jag att han besatt sådana molnkunskaper!

Och sen, i måndags, när jag skulle gå till jobbet och hälsa på såg himlen ut så här:

Jag gick i 30 minuter i molnets riktning och kom ändå fram torrskodd! Stannade i och för sig under tak i några minuter, men sen var det inget mer regn. Hur är det möjligt med detta moln?!

Mint!

Ja, ursäkta mig, men vad ska man göra när man upptäckt den här lilla rackaren bestående av choklad, mint och krokant i skön harmoni OCH det är limited edition?

Korrekt svar: Bunkra. 

Bilresan.

Igår körde jag de cirka 18 milen hem från mina föräldrar- själv med en liten bebis i bilen. Det hela förflöt fint, jag stannade nog bara ungefär tio gånger. Två gånger för att rätta till den sovande lilla bebisens huvud, två, tre eller var det kanske fyra, fem gånger för att hitta och stoppa i nappen, en gång för att amma, en gång för att byta blöja och två gånger på grund av att det var omöjligt att köra i akut ösregn.

Det var understundom lite svettigt. Men det gick bra, det gjorde det. 

Så mycket bättre.

Samtal med en kompis i förra veckan:

Jag: Har du hört att Orup ska vara med i Så mycket bättre i år!

Kompis: Jaha, vem är det mer då?

Jag: Det vet jag inte. Eller det kommer jag inte ihåg.

Kompis: När börjar det då?

Jag: Det vet jag inte. Eller det kommer jag inte ihåg.

Här har ni alltså en som uppenbarligen fick kortslutning i hjärnan av att Orup (äntligen!) ska vara med i Så mycket bättre. Fatta vad bra det kommer bli.

Djungelbalkongen.

 

Det har växt som tusan på min balkong i sommar, men det blommar inte. Jag förstår inte riktigt varför men så är det. Är det kanske gödslat jag skulle ha gjort? Hursomhelst, det gör mig inte så mycket. Grönt är skönt och det blir en härligt lummig djungelkänsla där ute. Men idag när jag gick ut såg jag till min lycka att där fanns en blomma för dagen! Och eftersom det är just en blomma för dagen så skyndade jag mig att knäppa ett foto av den.

En tidspessimists liv.

Två dagar i rad hade jag bokat in att äta lunch med kompisar. Vid båda tillfällena kom jag iväg fem, tio minuter senare än vad jag hade tänkt och för att bespara mina hårt arbetande vänners tid så sms:ade jag och meddelade detta. Båda gångerna kom jag fram lagom till tiden jag inte trodde jag skulle hinna till.

Så... vad tror ni, kanske dags att slappna av lite eller?

Germs.

Apropå germ central a´la Stena Line var vi en sväng på IKEA igår. Nya ställen nya bakteriehärdar.

Bekvämlighetszonen.

Lade ut den här bilden på instagram häromdagen och tiggde likes och hurrarop eftersom jag klarat av mitt första postpreggo-jympapass. Det var ljuvligt, även om kondition är en färskvara som de säger. Men nu kör vi!

Apropå träning så meddelade en kompis att hon skulle ta sig ur sin bekvämlighetszon och gå en tenniskurs. Och det har man ju hört att det är när man tar sig ur sin bekvämlighetszon som "the magic happens". Började tänka på det där och insåg att jag håller på att jobba mig tillbaka till min bekvämlighetszon, eller mig själv kan man väl säga. Har befunnit mig i en extrembekvämlighetszon under graviditeten och inte haft energi att göra så mycket, men nu börjar det ordna till sig. Har läst några böcker, känner för att blogga igen och som sagt, hittat tillbaka till jympagolvet. Åter till den vanliga bekvämlighetszonen!

Bilder från en båtresa.

A bulle.

Jag tittar upp från nyheten jag läst på telefonen och meddelar Pete: They say it´s a risk of ebola in England.

Pete ser mycket frågande ut.

Jag upprepar: There´s a risk of ebola in England.

Pete ser ännu mera frågande ut: A bulle?! How can it be a risk of a bulle? A kanelbulle?

Och det var så jag lärde mig att ebola inte uttalas ebulla på engelska utan iiiiibola.

Germ central.

Jag har aldrig haft bacillskräck, och har väl inte nu heller. MEN det är ett faktum att jag efter att jag fick barn ser varje resa med allmänt färdmedel som något av en risk. Där jag förut såg människor ser jag numera vandrande bakteriehärdar.

Eller som Pete uttryckte det på Stena-båten, "vi sitter mitt i germ central".

Sprit och tomberries.

Ni vet hur det ibland står någon i mataffären och steker lite plättar och bjuder på med en klick sylt? Eller kanske en liten bit kyckling kryddad på ett nytt sätt, eller varför inte en ny sorts glass. I Danmark stod också en sådan person. Det var bara det att hon bjöd på sprit- närmare bestämt Captain Morgan eller Smirnoff. Kändes mycket dekadent för en svensk.

En annan sak de hade i affären som var spännande var dessa små gynnare, tomberries. Världens minsta tomater och har ni sett så små!

Jag var givetvis tvungen att köpa, goda var de men i ärlighetens namn kanske lite väl små. Paradoxalt nog.

Barnvagnsförbud.

Barnvagnar och hundar göre sig icke besvär.

När vi hade inspirerats på Bröndrums hotell ville vi gå vidare och fördjupa oss i konsten, men icke. Här stötte vi för första gången på barnvagnsdiskriminering och fick vända på klacken (ja ja, jag förstår att det väl finns goda skäl för det men låt mig göra lite humor av det hela). Och när en baby sover i vagnen så plockar man inte upp henne för att gå på museum, oavsett föräldrarnas vilja att fördjupa sig i konsten.

Efter värmeböljan.

Tyckte det var lite svalare i morse när det var dags att klä på babyn och tog därför på henne långärmat och plyschbyxor. Insåg sedan att "lite svalare" trots allt innebar 24 grader ute och 25 grader inne. Fick därmed återgå till de senaste veckornas svalare uniform.

Tänkte: Är det kanske det här som händer när typ italienare (eller annan person från valfritt varmt land) inte förstår hur vi kan åka till stranden när det "bara" är 23 grader varmt?

Minisemester.

För att introducera babyn i den ädla konsten i att resa begav vi oss förra veckan iväg på en minisemester till Danmark. Vi tog båten till Fredrikshamn, sov över där en natt, och tog dagen efter tåget till Skagen fram och tillbaka innan det var dags att ta båten hem igen.

Fredrikshamn i sig var väl inte mycket att hurra över, men det spelade mindre roll eftersom vi efter cirka fem timmars upphackad sömn var tvungna att gå och lägga oss och sova så fort vi fick hotellrummet. När jag vaknade till liv, kvart över fyra, googlade jag fram att konstmuséet som vi hade tänkt gå till stängde klockan fyra. Ja ja, vad gör väl det. Vi gick gågatan upp och ner några gånger i stället.

Skagen är ju såklart ett mycket trevligare ställe, om än ganska packat med turister när vi var där. Vi tog oss inte heller ut till grenen men vad vi däremot gjorde var att leta upp Brömdrums hotell för att äta smörrebröd till lunch. Det var nog faktiskt resans höjdpunkt att sitta där och insupa Skagenmålarnas atmosfär.