Igår var det bakdag här hemma, det vankas nämligen namngivningskalas imorgon. Idag var det av samma anledning laga mat-dag. Matlagningen gick bra, trots att stektermometern gick sönder och ömsom visade -41 grader, ömsom 345 grader. Men nu var det inte matlagandet vi skulle prata om, utan bakningen.
Så, vad bakade jag då? Jo, ni förstår, ända sedan jag läste den här fantastiska texten om mockarutor så har jag tänkt att det ska bli min nya kaka att baka. Tidigare har jag haft en "amerikansk chokladbanankaka" som "min" kaka sedan jag någon gång under sent 90-tal klippte ur ett recept ur ett ICA-reklamblad och klistrade in i en bok (gör någon ens sådant längre?). Den har jag haft som säkert kort och alltid bakat när det skulle till en kaka. Men för det första, hur praktiskt är det inte med en kaka som man kan baka i långpanna? Svar: Mycket praktiskt. Och för det andra, den är ju så god.
Man vill ju inte riskera att stå med massa misslyckade mockarutor dagen innan ett kalas så jag hade genrep när jag skulle upp och hälsa på jobbet. Lagade dock inte receptet som hängde ihop med texten, kändes lite vanskligt att räkna om till långpanna. Det fick bli ett Arla-recept istället, säkert inte riktigt lika gott, men jag intygar- tillräckligt gott. Det blev alltså lyckat. Och det ser i varje fall ut att ha blivit lyckat igår också (dock är de inte så höga som man är van vid från caféer... tänker att det ger dem en hemlagad charm).
Kände mig som Nigella eller möjligen Leila när jag lät glasyren rinna över kanten. Förutom att jag var oduschad och hade nattlinne och mysbyxor på mig då.
Håller för övrigt med om att mockarutor är ett mycket bättre namn än kärleksmums. Mockaruta ger en air av en powerkvinna i 60-årsåldern i hundtandsmönstrad kavaj som vet var skåpet ska stå, medan kärleksmums.... bara mäh.
Så, vad bakade jag då? Jo, ni förstår, ända sedan jag läste den här fantastiska texten om mockarutor så har jag tänkt att det ska bli min nya kaka att baka. Tidigare har jag haft en "amerikansk chokladbanankaka" som "min" kaka sedan jag någon gång under sent 90-tal klippte ur ett recept ur ett ICA-reklamblad och klistrade in i en bok (gör någon ens sådant längre?). Den har jag haft som säkert kort och alltid bakat när det skulle till en kaka. Men för det första, hur praktiskt är det inte med en kaka som man kan baka i långpanna? Svar: Mycket praktiskt. Och för det andra, den är ju så god.
Man vill ju inte riskera att stå med massa misslyckade mockarutor dagen innan ett kalas så jag hade genrep när jag skulle upp och hälsa på jobbet. Lagade dock inte receptet som hängde ihop med texten, kändes lite vanskligt att räkna om till långpanna. Det fick bli ett Arla-recept istället, säkert inte riktigt lika gott, men jag intygar- tillräckligt gott. Det blev alltså lyckat. Och det ser i varje fall ut att ha blivit lyckat igår också (dock är de inte så höga som man är van vid från caféer... tänker att det ger dem en hemlagad charm).
Kände mig som Nigella eller möjligen Leila när jag lät glasyren rinna över kanten. Förutom att jag var oduschad och hade nattlinne och mysbyxor på mig då.
Håller för övrigt med om att mockarutor är ett mycket bättre namn än kärleksmums. Mockaruta ger en air av en powerkvinna i 60-årsåldern i hundtandsmönstrad kavaj som vet var skåpet ska stå, medan kärleksmums.... bara mäh.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar