Fernsehturm.

Det är ju alltid häftigt att se en stad ovanifrån och vara högt uppe i luften, men ibland kan det ju kännas som att det inte riktigt är värt priset och köandet. Vilket fick mig att prioritera bort Eiffeltornet i Paris, t.ex (var det dumt- ska man åka upp där?). Och likaså TV-tornet förra gången jag var i Berlin. Den här gången läste jag dock den underbara bloggen Berlin en kärlekshistoria innan jag åkte och sög i mig tips. Annamaria, som skriver bloggen, lät meddela att trots turistfällepotential är restaurangen värd ett besök. Jag nappade direkt och bokade ett bord för lunch via hemsidan. Tyskarna har ju ordning på torpet så det var svarsmail, "Sehr geehrte Frau", koder, reservationsnummer och sen ett tvåsidigt dokument med allmänna villkor bifogat. Sen glömde jag det utskrivna mailet på rummet, vände som tur var och hämtade det för det skulle scannas i kassan. 

Så, tornet och restaurangen då? Ja, om man gillar 60-talsdesign- och det gör man ju- så skulle jag säga att ett besök är ett måste. Lägg därtill att restaurangen snurrar. Fatta vad coolt! Det är väldigt James Bond (alltså när Sean Connery var James Bond) över det hela. När jag hade parerat första känslan av åksjukan kunde vi bara sitta där med vår öl och currywurst och låta tornet snurra oss runt över Berlin. Jag älskade stället.