Bekvämlighetszonen.

Det är ju bra att sig ut ur sig bekvämlighetszon, säger de. Och denna veckan har min träning gått lite i den andan, både ofrivilligt och frivilligt.

Det började i måndags när jag var i väg med jobbet och jag och några kollegor bestämde oss för att gå ut och springa efter dagens övningar. Det skulle finnas en slinga en kilometer bort från där vi befann oss. Och det gjorde det. Det var bara det att det inte riktigt var en springslinga som jag tänkte mig den, dvs. Skatås. Detta var mer en vandringsstig skulle jag säga. Smalt, smalt, upp och ner, ner och upp, rötter och klippor och lera och vattenpölar. Kvällsjoggen blev terränglöpning. Och skorna blötare och lerigare än någonsin.

I torsdags gick jag på prova-på-yoga. Nu har jag visserligen gått lite (betoning på lite) på yoga innan, men det är ändå inte något som jag gör lättvindigt*. Trots att vi ackompanjerades av säckpipor kände jag mig alldeles mjuk och lugn efteråt.

Så idag var det dags för det jag faktiskt var nervös inför. Crossfit. Jag hade inte lyckats riktigt få grepp på vad det går ut på, trots att inbitna crossfit-kompisen försökt förklara. I alla fall. Det var värt att testa och jag hittade ett prova-på-pass på det också. Och nu förstår jag lite mer- men jag känner inte att jag kan lägga ut texten om det- och är helt slutkörd. Det var väldigt jobbigt, men jag klarade det.

Resultatet av ovanstående är att det blir en yoga-kurs. Och det är inte otänkbart att jag testar crossfit igen. Men terrängen tror jag att ska försöka gå i istället för att springa, faktiskt.

*trots att jag faktiskt en gång stod på huvudet. Helt otroligt när jag tänker på det. 

Yoga och säckpipor.

Jag var på yoga idag. Vi befann oss där på våra mattor och andades djupt och var fridfulla i nuet när plötsligt en säckpipe-orkester började spela. Högt. I närheten. Lagom till den sista avslappningen kom det även in en trumslagare.

Jag lovar er- Roy Andersson hade inte kunna komma på en mer bisarr scen.

Gyllene skor.

Här har jag jagat stan runt efter ett par klarröda festskor- som för övrigt inte verkar finnas i verkligheten utan bara i mitt huvud- när jag har ett par guldskor i garderoben. Himla onödigt kan ju tyckas.

Ett fantastiskt fint och roligt bröllop senare: tre blåsor på fötterna. Och då tog jag ändå på mig ballerinaskor till dansen. 

AC/DC.

Vad jag gjorde igår förmiddag? Jo, du förstår att då satt jag och youtubade* AC/DC och försökte i desperation sjunga en hopsnickrad låttext till musiken. En låt som sedan skulle framföras på min kompis bröllop- just i det här gänget har vi som tradition att sjunga en sång med egen text när nån går och gifter sig. Vanligtvis nåt schlager-aktigt som alla kan och liksom lite.... lättare. Vi bestämde oss för att pratsjunga- pratsjunga är det enda som gäller och sen sjunga i refrängen. Då skulle det nog bra.

Klipp till tolv timmar, en vigsel, en förrätt och en huvudrätt** senare. Vi står framför alla gästerna och pratsången är långt borta. Alla tar i för kung och fosterland. Det går väl inte att pratsjunga AC/DC, heller.

*sannolikt inte ett ord
**och- Gott sei Dank- även en del vin

Törsten.

Ni vet när man har stått på Götaplatsen och tittat på en konsert och känt att man är törstig, blivit törstigare och törstigare men tänkt att äsch, jag klarar mig till jag kommer hem, cyklat hem, sprungit uppför trapporna och kastat sig mot kranen och fyllt ett stort glas. Också visar det sig vara ljummet. Då känns det verkligen som en evighet innan vattnet i kranen blir kallt.

Rosé.

Det blev ju lite sommar idag också, så skönt. Så efter jobbet har jag suttit på balkongen, läst och kostat på mig ett glas rosé. Klämde ut det sista ur semesterns bag in box och hoppades i mitt stilla sinne att det inte betydde att jag även klämde ur det sista av sommaren. 

Trondheim.

På vägen hem från Lofoten hade vi en dag i Trondheim. Det visade sig vara en fin stad.