Bekvämlighetszonen.

Det är ju bra att sig ut ur sig bekvämlighetszon, säger de. Och denna veckan har min träning gått lite i den andan, både ofrivilligt och frivilligt.

Det började i måndags när jag var i väg med jobbet och jag och några kollegor bestämde oss för att gå ut och springa efter dagens övningar. Det skulle finnas en slinga en kilometer bort från där vi befann oss. Och det gjorde det. Det var bara det att det inte riktigt var en springslinga som jag tänkte mig den, dvs. Skatås. Detta var mer en vandringsstig skulle jag säga. Smalt, smalt, upp och ner, ner och upp, rötter och klippor och lera och vattenpölar. Kvällsjoggen blev terränglöpning. Och skorna blötare och lerigare än någonsin.

I torsdags gick jag på prova-på-yoga. Nu har jag visserligen gått lite (betoning på lite) på yoga innan, men det är ändå inte något som jag gör lättvindigt*. Trots att vi ackompanjerades av säckpipor kände jag mig alldeles mjuk och lugn efteråt.

Så idag var det dags för det jag faktiskt var nervös inför. Crossfit. Jag hade inte lyckats riktigt få grepp på vad det går ut på, trots att inbitna crossfit-kompisen försökt förklara. I alla fall. Det var värt att testa och jag hittade ett prova-på-pass på det också. Och nu förstår jag lite mer- men jag känner inte att jag kan lägga ut texten om det- och är helt slutkörd. Det var väldigt jobbigt, men jag klarade det.

Resultatet av ovanstående är att det blir en yoga-kurs. Och det är inte otänkbart att jag testar crossfit igen. Men terrängen tror jag att ska försöka gå i istället för att springa, faktiskt.

*trots att jag faktiskt en gång stod på huvudet. Helt otroligt när jag tänker på det.