Unstad till Eggum.

En annan tur vi gick var den mellan Unstad och Eggum, längs havet. När vi läste om den fick vi intrycket att det skulle vara en lätt promenad längs havet, men återigen bedrog vi oss. De första två kilometerna tog väldigt lång tid och vi fick både hålla oss i kedjor när vi gick längs berget och klättra över klippor och rullstenar. Men det var kul. Och- ursäkta tjatet- fantastiskt vackert. 

Husen där borta är Unstad. Som sig bör finns där en kritvit söderhavsstrand med turkost vatten.

Längs vägen fanns en gammal fyr, som verkade vara fårens favoritställe att chilla på.

Precis innan Eggum fanns den här borgen/ruinen.

Och här har vi Eggum. 

Här var det tänkt att vi skulle ta bussen tillbaka till Unstad och hyrbilen, vilket vi efter noggrant studerande av tidtabellen hade kommit fram till skulle vara möjligt. Första utmaningen var att hitta en busshållsplats. Vi gick igenom hela samhället utan att hitta något som skulle kunna likna en hållplats. Vi mötte en kvinna med en hund och frågade henne. Hon hade aldrig sett en buss där, men eftersom hon var på semester och inte bofast lät vi inte det göra oss nedslagna utan fortsatte att gå tills samhället tog slut. Där hittade vi en farbror vid ett hus som kunde berätta att bussen stannar allra längst bort i Eggum, där vi började vårt sökande. Så det var bara att vända och gå tillbaka. Där satt vi och väntade och väntade, men ingen buss kom. Sen kollade vi tidtabellen igen och lyckades eventuellt dechiffrera den till att bussen bara kom på skoldagar. Och man kan väl tänka sig att barnen på Lofoten också har sommarlov.

Det var bara att vända om och gå en mil tillbaka till Unstad. Jag tänkte på de hurtiga norskorna, de hade minsann inte klagat. Hey, de hade aldrig från första början ens övervägt att ta bussen tillbaka. Så inga ledsna miner här inte!

Och jag är glad att bussen inte kom. För vet ni vad, det var lika vackert på vägen tillbaka.

Titta, där har vi Unstad igen!