Det här är min telefon. Till den har jag ett matchande fast abonnemang. Ibland ringer det på den. Nio gånger av tio är det nån som vill att jag ska köpa mer bredband, bredbandstelefoni, digital-TV eller whatever. Den tionde gången ringer nån som lika gärna hade kunnat få tag i mig på mobilen. Jag själv ringer nästan aldrig på den och betalar i princip bara den fasta avgiften. Ändå vill jag inte göra mig av med den. Vad är grejen med det? Är jag bakåtsträvande, konservativ eller ser jag det som nån konstig form av trygghet?
Jag menar, vem vet vad som skulle kunna hända utan ett fast abonnemang i lägenheten? Nä, just det. Jag vågar inte ens tänka på det.
9 kommentarer:
Men jag tycker det är rätt smart av dig att ha kvar fasttelefoni, fråga mig inte varför! :) Eller kanske för att jag har det med... fast här är ju telefonen dödstyst mest hela tiden så vida inte mamsingen ringer!
Åh, du resonerar lika klokt som jag. Ja, fy tusan vad kloka vi är!
Evelina: Det är nog så det är när man är sjuttiotalist och kommer ihåg tiden innan mobilen!:)
Missy: Indeed! Klokast av dem alla.
Eller så bor man på "landet" och har ingen annan möjlighet till bra bredband utan fasttelefoni! :O
Så pulsvalstelefonerna funkar än!
Du kan diskret portera över ditt fastnummer till mobilen såkan de med fast telefon fortsätta ringa dig billigt och enkelt?
Jag bröt på hur mycket jag betalade i abonnemangsavgift varje månad och skaffade IP-telefoni istället. Enda skillnaden (förutom priset) är att man måste vänta 3 sekunder med att säga "hallå" när man svarar. Annars hör inte den som ringer att man svarar... Knäppt va?
DTK: Klart de funkar! Ja en vacker dag tar jag nog tag i det där med telefonen... kanske...
Lilla D: Men guuuud, vad konstigt. Fast man vänjer sig väl...
Jag pratar i telefon. Massor. Så fast telefon och jag hänger ihop..
Ja men dåså, då använder du den ju! Jag gör ju inte riktigt det... Knasigt.
Skicka en kommentar