Novembertröttheten.

Snart lägger jag vad som kan ha varit min tröttaste november nånsin åt handlingarna. Eller känns det kanske likadant varje november? Kanske. Eller nej, aldrig innan har jag verkligen gått och köpt vitaminer av olika slag*. Innan har jag bara pratat om att jag kanske borde göra det. Att solen inte skinit sen den där varma veckan i maj och det eviga regnandet har väl kanske gjort sitt också. Idag när det var isande kallt kände jag att det var lite skönt för att det liksom hände nåt. Inte bara det där gråa.

Nåväl. Tänkte också testa om jag blir piggare av att helt enkelt skita i att prata med alla jag möter om att jag är trött. Nu får det vara slut på det.

Nu ska jag titta på Historieätarna. Det är uppiggande.

*jag kan meddela att D-vitaminerna bara var början
**som det känns i varje fall