Påskflytt.

Nej, i den här hörnan har det inte varit något påskmys i år. Inga härliga långpromenader i solen, påskmiddagar eller äggjakter. Istället har vi flyttat och jag försökt ignorera en pockande förkylning. Den enda påskaktiga vi gjort är att äta en jädra massa chokladägg och vanliga ägg till frukost, men det gör vi ju varje dag så det räknas väl inte. Äter frukostägg alltså, en jädra massa chokladägg äter vi inte varje dag.

Flytten då. Den går bra, men det är ju inte klokt vilken tid det tar- trots att det alltså är den enklaste formen av flytt inom samma hus. Igår hade vi lite hjälp så nu har vi fått över det mesta. Tror man. Sen inser man, just det, kläderna... lamporna... tavlorna... flytta källarförrådet... flytta balkonggrejerna.... Nä, det tar liksom inte slut. Men jag ska inte klaga- vi har ju flyttat! Till en större lägenhet! Med diskmaskin! Och efter den här lilla välförtjänta pausen vi har nu så ska vi flytta lamporna så vi slipper en kväll till i mörker, sen kanske vi fixar TV:n och sakta men säkert så blir vi väl klara till slut.

Få saker får en att känna sig som en galen samlare som en flytt för övrigt. Särskilt när jag fick stapla upp böckerna i fönstret för att jag behövde lådorna och bokhyllorna inte anlänt än. Såna fönster ser man ju ibland, helt överbelamrade av böcker och då brukar jag tänka att i den lägenheten är det nog högar av grejer överallt och små smala gångar för att komma fram. Nä, nu vill jag bara göra mig av med allting och ha luft och rymd. Har till och med argumenterat för att skippa bokhyllorna och inte ha några böcker framme och då är jag trots allt en person som haft som mål i livet att ha en stor bokhyllevägg eller varför inte ett helt rum med bara böcker. Men nu har jag nog lugnat mig, bokhyllorna får vara kvar. Fast det lär finnas en och annan klädtrasa som ligger pyrt till när jag går igenom dem. Feng shui! Rensa i röran! 

Hästsvans.

Sak jag tänker på ibland: Om man har långt hår och det enda man* gör med det dag ut och dag in är att sätta upp det i en hästsvans- vad är då meningen med detta långa hår?

Eller är det just att man bara kan sätta upp det i en hästsvans och sen vara klar som är själva meningen. Svåra grejer det där.

*man=jag

Les Miserables.

Jag har precis varit på bio och sett Les Miserables. Och, ja, det klart att jag visste att det var en musikal så man kan ju undra varför jag blev lite förvånad i början över att de sjöng HELA tiden. Lite förvånad och frågande till om det verkligen var bra och något som jag skulle vilja spendera två timmar och trettioåtta minuter på. Men biljettpriset och timmarna visade sig inte vara bortkastade för det tog inte lång stund innan jag var inne i det och bara drogs med.

Kort sagt: Den var jättebra! 

Fyra bilder från en söndag.

• Dagen började som sig bör med frukost. 
• Kollade in pelargonerna som jag gav lite kärlek igår. 
• Tog på mig sneakers fastän temperaturen envisades med att visa minusgrader. 
• Promenerade till Posthotellet och åt brunch, däribland efterrätter. 

Rullstol.

Om alligatorguiden fick mig att fundera- och fantisera- om hans liv och hur han har det och mår egentligen så kan man säga att den här rullstolen också satte igång fantasin. Det ska väl till en antikmarknad i Miami för att hitta en sån! Vad jag önskar att jag visste mer om ägaren. Jag tänker mig en liten och späd dam med Dame Edna-glasögon och sidenmorgonrock som röker cigaretter nonstop i munstycke och dricker illgröna drinkar och må vara liten och späd, men har en synnerligen vass tunga. Vad tror du?

Alligatorer.

Det går inte riktigt att komma ifrån att jag tänker en del på guiden på alligatorfarmen i Florida. Som bara hade en hand. Jag upprepar, guiden på alligatorfarmen som alltså bara hade en hand. Som showade och spexade och var lite machotuff när han körde runt oss på en båt i träsket. Så pass att jag trodde att det var en del av showen det där med handen och att stumpen med silvertejp i själva verket gömde handen. Men det dök aldrig upp nån hand. Och sen såg vi honom, när showen var över, gå ensam över parkeringen- fortfarande utan hand. Honom har jag tänkt mycket på.

Drömmer mig bort lite bara.

En morgon för två och en halv vecka sen.

Träning.

Folk pratar ju om endorfiner och sånt när man pratar om träning, eller hur?

Jag gillar att träna, men det där med kickar- det är ju i ärlighetens namn inte nåt jag får varje gång jag gör nåt som får mig att svettas. Det känns visserligen alltid skönt efteråt och jag har väl aldrig ångrat ett träningspass, även om jag ibland innan passet får ignorera tankar om att jag hellre vill åka hem till soffan. Man kan säga att det känns allmänt bra och jag vet att det gör gott för mig.

Men ibland, kanske var tjugonde gång, så händer det. Jag hamnar i nåt slags lyckorus, jag antar det är en av de där endorfinkickarna folk pratar om. Det är då jag står som en fånleende idiot och hoppar i några zorba-liknande steg med armarna utåt sidan eller gör höga knän och klappar händerna tillsammans med 89 andra fånleende idioter. Och tycker att det är det bästa som finns i hela världen.

Det hände i fredags. Jag är fortfarande glad över det!

Och apropå träning så sprang jag  faktiskt några gånger i Florida. Den första gången, en ljummen kväll på stranden i Miami efter några månaders vinterfängelse i Sverige, var underbar. Jag flög fram och hade hur mycket energi som helst. Den andra gången var trög och tung. Den tredje gången var nog kanske min värsta springtur någonsin, en lång rak väg omgiven av träsk utan slut och jag utan ork men med skavsår på låren p.g.a. för korta shorts. Men slutet gott allting gott, för den fjärde gången var det gött igen! Och sådär går det väl runt, antar jag.

Här har vi dem, de för korta shortsen. I det här läget är jag fortfarande fylld av tillförsikt, men snart börjar helvetesturen.

Skrivkramp.

Trots små anteckningar om saker som hände på resan som jag tänkte jag kunde blogga om så är det som om bloggen inte funnits de senaste veckorna. Att skriva nåt har nästan känts oöverstigligt. Så nu tänker jag att jag bara skriver ner vad som hänt på sistone, så kanske nåt händer. Kanske det lossar då? Kanske jag kommer ihåg att det ju faktiskt är roligt att fylla bloggen med diverse text? Kanske, kanske inte. 

I alla fall så förflöt hela förra veckan i ett töcken av jetlag. Någon sa att det tar lika många dagar att bli av med jetlag som det är timmar i tidsskillnad. Och det stämde, förra söndagen började jag känna mig som människa och kunde börja tänka igen. Så den här veckan har jag tänkt mycket på att jag måste skriva en lista på allt som ska göra innan flytten om ett par veckor (lista! hur man löser all stress!)- denna odramatiska flytt inom samma hus för den som undrar, men en större lägenhet då. Också har jag tänkt på Khemiris brev, tiggaren som sitter utanför jobbet varje dag, att allt känns lite jobbigt, vad ska man göra. En annan sak jag har tänkt på är kylan. Och mörkret. Att man faktiskt kan bo på ställen där det inte är så hälften av året. Har ni tänkt på det?

Sen var jag på bio med Erica och såg en film vi inte riktigt kunde bestämma om den var bra eller inte, Faro heter den i varje fall. En film som däremot var väldigt bra var Silverlining Playbook som jag såg i USA. Se den. Och Argo och The perks of being a wallflower som jag såg på planet. Efter filmen gick vi till Tranquilo och åt en kycklingtortilla som jag definitivt kan avgöra om den var bra eller inte för den var ljuvlig. Fantastisk. Jag längtar efter den i detta nu.

Sådär. Ett inlägg bestående av en jädra röra. Men det får det väl vara värt om nu proppen lossar.

Brev.

Eftersom den här texten har delats rekordsnabbt på internet har du säkert redan läst den. Men om det skulle vara så att du har missat den, läs nu- Jonas Hassen Khemiris brev till Beatrice Ask.

Nybörjarmisstag.

Nog för att Pete bott här några år nu, men än är han inte helt med på banan. Innan vi åkte på semester hade vi varit uppe på vinden och hämtat ner en låda med sommarskor. När vi sen kom hem, den 5 mars, föreslog han att vi skulle packa ner vinterskorna och bära upp dem istället.

Varpå jag eldade upp mig* och höll en lång utläggning om att vintern inte är slut och att det till och med "may snow in april!".

Jaha. Och som vanligt hade jag rätt. Idag var det ju rätt skönt att inte gå till jobbet i converse eller ballerinaskor.

*över de svenska vintrarna ska tilläggas, inte över Pete.

Semesterfoton.

Steg ett är avklarat. Semesterbilderna är uppladdade till datorn. Kanske får det igång mitt bloggande igen?

Hemma igen.

Och nu tänkte jag ta och måla naglarna med mitt nya lack som bär det passande namnet jetlag.