Folk pratar ju om endorfiner och sånt när man pratar om träning, eller hur?
Jag gillar att träna, men det där med kickar- det är ju i ärlighetens namn inte nåt jag får varje gång jag gör nåt som får mig att svettas. Det känns visserligen alltid skönt efteråt och jag har väl aldrig ångrat ett träningspass, även om jag ibland innan passet får ignorera tankar om att jag hellre vill åka hem till soffan. Man kan säga att det känns allmänt bra och jag vet att det gör gott för mig.
Men ibland, kanske var tjugonde gång, så händer det. Jag hamnar i nåt slags lyckorus, jag antar det är en av de där endorfinkickarna folk pratar om. Det är då jag står som en fånleende idiot och hoppar i några zorba-liknande steg med armarna utåt sidan eller gör höga knän och klappar händerna tillsammans med 89 andra fånleende idioter. Och tycker att det är det bästa som finns i hela världen.
Det hände i fredags. Jag är fortfarande glad över det!
Och apropå träning så sprang jag faktiskt några gånger i Florida. Den första gången, en ljummen kväll på stranden i Miami efter några månaders vinterfängelse i Sverige, var underbar. Jag flög fram och hade hur mycket energi som helst. Den andra gången var trög och tung. Den tredje gången var nog kanske min värsta springtur någonsin, en lång rak väg omgiven av träsk utan slut och jag utan ork men med skavsår på låren p.g.a. för korta shorts. Men slutet gott allting gott, för den fjärde gången var det gött igen! Och sådär går det väl runt, antar jag.
Jag gillar att träna, men det där med kickar- det är ju i ärlighetens namn inte nåt jag får varje gång jag gör nåt som får mig att svettas. Det känns visserligen alltid skönt efteråt och jag har väl aldrig ångrat ett träningspass, även om jag ibland innan passet får ignorera tankar om att jag hellre vill åka hem till soffan. Man kan säga att det känns allmänt bra och jag vet att det gör gott för mig.
Men ibland, kanske var tjugonde gång, så händer det. Jag hamnar i nåt slags lyckorus, jag antar det är en av de där endorfinkickarna folk pratar om. Det är då jag står som en fånleende idiot och hoppar i några zorba-liknande steg med armarna utåt sidan eller gör höga knän och klappar händerna tillsammans med 89 andra fånleende idioter. Och tycker att det är det bästa som finns i hela världen.
Det hände i fredags. Jag är fortfarande glad över det!
Och apropå träning så sprang jag faktiskt några gånger i Florida. Den första gången, en ljummen kväll på stranden i Miami efter några månaders vinterfängelse i Sverige, var underbar. Jag flög fram och hade hur mycket energi som helst. Den andra gången var trög och tung. Den tredje gången var nog kanske min värsta springtur någonsin, en lång rak väg omgiven av träsk utan slut och jag utan ork men med skavsår på låren p.g.a. för korta shorts. Men slutet gott allting gott, för den fjärde gången var det gött igen! Och sådär går det väl runt, antar jag.
Här har vi dem, de för korta shortsen. I det här läget är jag fortfarande fylld av tillförsikt, men snart börjar helvetesturen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar