Promenaden.

Så här gick det:

Först var allt bra. Solen sken och fåglarna kvittrade. Sen gick solen i moln. Det började dugga lite lätt. Det svepte in en olycksbådande vind. Djur och människor sökte skydd. Det började regna.

Sen började det spöregna. Och sen, sen började det KATASTROFREGNA*. Jag sökte skydd under ett träd men när det inte hjälpte längre vände jag och gick hem. Rakt ut i katastrofregnet.

Men nu är jag ju i varje fall rosig om kinderna.


*Varsågod löpsedelmakare.

Norska familjer.

Så kom vi då fram till Lofoten där vi installerade oss i en liten rorbue, fiskarstuga, vid en fjord. Kokade en kopp kaffe och avnjöt den nere vid vattnet. Alla koppar kaffe borde drickas med åtminstone motsvarande utsikt. 

Vi hade varit på turistbyrån och samlat på oss lite information om olika turer uppför fjäll vi kunde ta. Tänkte att vi börjar med en "lätt" som är "lämplig för familjer". Hrrmmm, det skulle väl vara norska familjer då. Inte för att jag är någon Renata Chlumska eller ens nån som brukar promenera uppför berg, men är det verkligen lätt när man går i princip rakt upp i 300 meter? Så brant det kan bli innan man måste börja klättra, typ. Hursomhelst. Det var härligt. Särskilt när man kom upp till utsikten.

På väg upp mötte vi för övrigt två norska kvinnor som båda såg ut som hälsan själv. Rosiga och friska efter att ha vistats ute och gått på tur dag ut och dag in. När Pete med andan i halsen utbrast: "They said this would be good for families!" tittade de bara på honom och förstod ingenting- "Ja? Det är det väl?" Återigen, norska familjer då kanske (eller har jag för lite tro på svenska barn?). I alla fall, de var så sportiga och hurtiga och härliga så nu har jag dem på näthinnan när jag ska träna. Jag vill också vara som en frisk och hurtig norska.

Och med detta sagt ska jag nu ta på mig joggingskorna och gå ut på en promenad. Efter att ha varit inne hela dan. Det skulle norskorna också ha gjort. Om de mot förmodan hade råkat vara inomhus en hel dag, vill säga. 

Ingen sommar utan balkonhäng.

Men den här sommaren har inte bjudit på så mycket. Balkonghäng, alltså. När värmen väl slog till i förra veckan var jag inte inom rikets gränser så då blev det inget heller (eller ja, nog hängde jag lite på en grekisk balkong men alltså inte här).

Så idag har jag äntligen suttit därute och läst lite. I förmiddags sken till och med solen. Sen kom en störtskur. Sen åskade det. Sen kunde jag sitta där lite till, i kofta eftersom solen försvunnit. Nåväl, det får väl vara bra. Ge mig nu bara en solig dag på en klippa vid havet så lovar jag att vara nöjd för den här sommaren.

Narvik.

Vi kom fram till Narvik på kvällen och sov över innan vi tog bussen vidare till Lofoten morgonen efter. Midnattssolen är ju käck- man kan börja projekt även om klockan är sådär nio, tio utan att riskera att fastna på en fjälltopp i mörker. Så vi tog linbanan upp på en topp, kollade på utsikten och promenerade ner. Min första dos av norska fjäll gav mersmak. Och det skulle bara bli bättre.

Åka tåg.

Så lätt kommer ni inte undan, jag måste ju berätta lite om Lofoten också. Men jag börjar med vägen dit. Vi åkte tåg, nattåg till Boden och därifrån vidare till Narvik. När tåg fungerar som det ska, och det gjorde det, är det verkligen ett trevligt sätt att förflytta sig. Vi hade en egen kupé och somnade nånstans norr om Stockholm och vaknade upp i Bastuträsk. Och när man inte sover kan man titta ut genom fönstret och njuta av västgötska slätter, norrländska skogar och fjäll. Eller bara försjunka i sin bok.

Flygplansmat.

Vi måste prata om det här med flygplansmat. Och då menar jag inte maten i sig utan snarare tidpunkterna för när de olika måltiderna serveras.

Jag kommer ihåg en långflygning hem från Singapore då jag satt inklämd i mitten i de fyra mittensätena precis bakom en person som så vänligt tog av sig sina skor och vädrade sin fotsvett för oss andra passagerare. Då blev jag väckt mitt i natten och när jag förvirrat tittade upp, nyvaken, frågade flygvärdinnan:

-Vill du ha glass eller nudlar?

På väg ner till Grekland serverades en- i och för sig- helt ok god lunch. Klockan 8.30.

Den grekiska krisen.

Ja, men krisen i Grekland då undrar du. Förutom ett par till synes övergivna husbyggen märkte jag inte så mycket av den på den lilla, lilla ön där vi befann oss. Fast det klart, första dan när jag frågade efter en grekisk sallad till lunch utbrast kyparen:

-No Greek salad! Merkel bought them all! HA HA HA.

Fast jag fick visst en grekisk sallad så det där var ju inte sant.

Grekland.

Igår kom jag hem efter en vecka i Grekland, den lilla ön Tilos närmare bestämt. En helt igenom underbar liten ö. Vi flög till Rhodos och där fick vi vänta några timmar, i Rhodos stad, innan resebolaget hämtade upp oss och körde oss till båten. Vi fick lämna bagaget på ett hotell och kunde strosa runt lite. Detta var dock, vad jag förstår, värsta partyområdet. Bar på bar på strippklubb och allmänt sunkigt, faktiskt. Där och då kände jag, fy fan för det här. Fy fan för charter och fy fan för det här stället. Sen kom bussen och körde oss till andra sidan av stan och då visade det sig att det såg jättetrevligt ut. Det vill säga- note to self, kommer jag nån gång tillbaka till Rhodos stad, uppsök andra sidan av stan. 

 Sen gick båten till Tilos och efter ett par timmar kom vi fram till den här stranden där vi stannade en vecka. Och då kände jag inte fy fan för det här mer. Utan mer ååååh, jag tror att jag älskar det här stället.

 På Tilos finns det en hel del vandringsstigar. En dag gick vi åt ena hållet. 

 Och kom fram till en öde strand. 

 Åt en macka.

 Och hälsade på en get innan vi gick tillbaka igen.

  En annan dag gick vi åt andra hållet.

 Beundrade utsikten åt båda håll.

 Och kom till slut fram till några ruiner.

Men annars så hängde vi på stranden. Vi bodde vid stranden, alltså precis vid stranden. Stranden, gångväg och sen vårt lägenhetshotell. Stranden bestod av sån här sten. Om någon skulle tvinga mig att klaga på nåt med Tilos så skulle det vara- förutom restaurangen som stoppade inlagd gurka i den grekiska salladen- att det var lite krångligt att gå i och ur vattnet med de här rackarns stenarna. Men det är alltså om någon tvingar mig.

 Så vi hängde alltså på stranden. Läste.

Badade och snorklade. En dag dök och dök Pete och kom till slut upp, frustande med sitt fynd som han hade sett på botten och blivit väldigt nyfiken på. En tvättlapp från Team Sportia.

 En dag var det seglingstävling.

 Varje dag åt vi grekisk yoghurt. 

 Och grekisk sallad.

Sen hux flux hade en vecka gått och det var dags att åka hem. Men bästa Tilos, jag tror jag kommer tillbaka. 

Lofoten.

Jag har varit på Lofoten. Det var helt fantastiskt vackert och liknade inget annat jag sett. Jag lovar att berätta mer, ska bara landa lite först. 

Self invest.

Inspirerade av onsdagens Madonna-konsert gick jag och Pete och nynnade på Express yourself, när jag frågade:

"Men varför sjunger hon don´t go for self invest baby, vad menar hon egentligen?"

När Pete skrattat klart förklarade han att det är second best hon sjunger. Eventuellt lite mer logiskt. Jag kan bara konstatera att detta alltså är dagen när jag insåg att bara för att man är 35, så betyder det inte att man har rett ut alla felhörningar man har jobbat in i hjärnan genom åren. 

Grönt.

Hej semester!

Efter att som vanligt ha lidit av de väntade "veckan-innan-semestern-syndromen", dvs. trött så jag knappt kom upp ur sängen på morgonen och en total oförmåga att orka laga mat vare sig till lunch eller middag, har jag nu stämplat ut för de närmaste fyra veckorna. Här hade jag kunnat skriva något sarkastiskt om att ösregnet kom som ett brev på posten i och med detta, men ska försöka att låta bli.

Jag kommer vara både borta och hemma och emellanåt blir det nog väldigt tyst här. Men snälla, hav förtröstan, för jag kommer tillbaka. Jag kommer alltid tillbaka.

Ha det bra tills dess!

Sandalerna och lädret.

I förra veckan hängde jag med Maggan för att kolla på skor. Hon hittade ett par sandaler och kvinnan i affären förklarade glatt var de kom ifrån och att de var gjorda av vegetabiliskt läder.

"Aha, ja men gud vad bra", sa vi gillande.

Sen gick vi vidare och ungefär tio minuter senare, i en annan affär, trillade polleten ned. Jag tittade upp på Maggan och bara:

"Men du, sa hon att de var gjorda av vegetabiliskt läder?"

(Men nu när jag googlade så kom jag ändå fram till att det inte var så tokigt som jag tyckte då- det var nog garvningen som hon pratade om.)

Till och från.

Den stödlösa cykeln.

Om jag hade fått punka på min cykel under turen längs Göta Kanal vet jag inte riktigt vad jag hade gjort. Men en kvalificerad gissning är att jag hade gett upp, satt mig på en gräsplätt med lite fika och väntat på att de andra cyklat tillbaka och kommit för att hämta mig med bilen. 

Den mer uppfinningsrika delen av släkten tänker dock lite annorlunda. Den tänker: "Nämen, varför inte skruva bort framhjulet och bygga en tandemcykel med rep, eltejp och en innerslang!"

Och se där, det resulterade i den stödlösa cykeln som morbrorn och kusinen faktiskt cyklade hela vägen* tillbaka på. Lite svårt att styra och de cyklade tydligen in i en bom, men fram kom de.

*16 kilometer. 

Madonna.

Eftersom Madonna är Madonna och jag missade henne sist hon var i Göteborg så ska jag gå på konserten på onsdag. Vad jag däremot inte hade gjort var att lyssna på hennes nya skiva- förrän jag och Pete satte på den i bilen hem idag, vill säga. Det tog väl tre låtar innan jag fällde min dom:

"Well, let´s hope she mostly plays old songs on Wednesday..."

Fast det är väl kanske för mycket att hoppas på.

Göta Kanal.

Igår var jag ute och cyklade längs Göta Kanal med hela tjocka släkten. En aktivitet som rekommenderas! Det var en väldigt trevligt och fantastiskt vacker liten tur längs kanalen.

Vi började i Töreboda, men cyklade inte som skylten antyder mot Sjötorp utan mot Tåtorp.

Nästan det första som hände var att vi fick åka världens minsta färja, Lina. Här får du en åktur tur och retur för det facila priset av 1 (en) krona. Olyckligtvis kom vi tillbaka försent för att utnyttja returbiljetten, då hade färjan slutat gå för dagen. Det var ju synd, jag menar man vill ju inte gärna kasta pengar i sjön sådär bara.

 En bit bort stannade vi och fikade.

 Så här fint var det åt ena hållet...

... och så här åt det andra. Till slut hamnade vi i Tåtorp och lade beslag på ett bord där en magnifik buffé dukades upp. Så satt vi där och mumsade och kollade på båtar som slussades fram och tillbaka. Inte direkt nåt jag skulle vilja göra, alltså hålla på och arrangera min båt för slussning i skilsmässodiket inför publik. Men att titta på hade jag ingenting emot. Sen vände vi och cyklade tillbaka till Töreboda.

Och dit kom vi fram precis innan himlen öppnade sig. Men då stod jag redan tryggt under ett träd. Som jag kunde kika fram under lagom till att den här fina regnbågen dök upp.