Semester.

Nu har jag packat ner lite allt möjligt i en väska- allt möjligt förutom D-vitaminen. Den tänkte jag nämligen lämna hemma för nu är det dags att få i sig den som det är tänkt, genom solen. Det är dags för semester. I solen! I värmen!

Jag återkommer. Antingen från värmen eller när jag kommit hem igen. So long! 

Söndagskaffe hos Maggan.

Museirunda.

Det är ju bra att man får besök ibland så man kommer iväg till de där museumen som finns och som är väl värda ett besök. Vi började med Världskulturmuseet och utställningen A day in the world som är resultatet av ett fotoprojekt då människor över hela världen fotade vad de gjorde den 15 maj i fjol.

Jag gillade verkligen utställningen. Jag älskar historier om människors liv och alla dess bilder var just det, små historier om alla möjliga människors liv och vardag. Den var också inspirerande eftersom det är väldigt tydligt att det inte behövs några extravaganta händelser eller miljöer för att en bild ska vara intressant. 

Sen gick vi vidare till Hasselblads center och tittade på en utställning av en amerikansk fotograf, Taryn Simon, som också var väldigt bra. Vidare in på Konstmuséet och August Strindberg-utställningen. Som om inte detta var nog svängde vi in på Konsthallen också där vi kunde konstatera att det nog hade varit bra att läst på om vad konceptet med installationerna var, för det var inte så lätt att förstå om man säger så. Men då var vi kulturellt mätta så vi gjorde oss inte ansträngningen att ta reda på det utan gick vidare ut på Götaplatsen istället. Där Göteborg visade sig från sin sedvanliga gråa sida. 

Oops.

Petes pappa är och hälsar på i helgen. I morse kom han ut i köket och pekade på en burk på diskbänken:

- Jag vaknade i natt och var så törstig att jag letade i kylskåpet efter lite apelsinjuice. Men jag hittade ingen så jag drack den här istället.

Red Bull. 

Mat och semlor.

Svängde förbi mataffären och handlade lite mat på vägen hem från jobbet. Synd bara att jag inte packade ner min nyinköpta crema di balsamico utan lämnade den i affären och synd bara att en möglig minikörbärstomat hade smittat ner alla andra minikörbärstomater i asken med sin unkna smak.

Vägde dock elegant upp ovanstående fadäser med genidraget att jag hade beställt två semlor på Biscotti. Det är nämligen en allmänt vedertagen sanning att deras semlor är MAGISKA. Och på fettisdagen ska man inte ägna sig åt semlor som är mindre än magiska. Inga andra dagar heller för den delen.

Som en svala följer vinden.

Jag har precis varit tillbaka i sent 80-tal och vänt. Tillbaka i min hemstad, i TV-rummet på övervåningen till det stora vita huset som min bästis bodde i. Där vi satt och tittade på ett VHS-band om och om igen med en film som hennes pappa hade spelat in från TV för att han tyckte den verkade kunna vara nåt som vi skulle tycka var bra. Bra var inte ett tillräckligt starkt ord för vad vi tyckte om filmen. Den var enastående, fantastisk, det bästa vi hade sett. Så vi tittade och tittade och tittade. Om och om igen. Vi lärde oss replikerna utantill och när vi inte tittade på filmen spelade vi upp den med varandra. En gång spelade vi till och med in på kassettband när vi spelade upp den. Replik för replik.



Och där hamnade jag tidigare i dag när jag klickade in på Älskade dumburk som frågar om vi minns filmen "Hunden som log". OM jag minns "Hunden som log"! Med tanke på hur- milt uttryckt- förtjust jag var i Alexander Skarsgård då så har jag till skillnad från Älskade dumburk absolut inte glömt att han var med. När jag ser honom i True Blood brukar jag snarare tänka att det var jag som upptäckte honom. Före alla andra! Där, på övervåningen framför videobandspelaren i slutet av 80-talet.

Bubblan.

De senaste veckorna har jag tittat igenom säsong 4 och nästan hela säsong 5 av True Blood (tack HBO Nordic) och det är ju oomtvistat härligt att bara dra i sig en hel serie sådär. Men man hamnar lite i en bubbla- och ingen annan är där. Det är ju oftast inte så att nån på jobbet eller nån kompis ser exakt samma serie som du just då och det finns ingen att älta detta med. Med andra ord- det är lätt att bygga upp ett uppdämt behov av att prata om vad som händer i serien och med karaktärerna.

Vilket min kollega bittert fick erfara häromdagen. Jag sa att jag kollade på True Blood och hon- intet ont anandes- frågade vem Sookie var ihop med nuförtiden egentligen.

Klipp till tio, femton minuter senare.

Jag har precis avslutat min summering av båda säsongerna, komplett med häxor, medium, varulvar, relationer och vampyrpolitik och hon utbrister, lite lätt panikartat, till en tredje kollega:

"Jag frågade bara vem Sookie var ihop med!"

Ljust.

Idag gick jag från jobbet klockan fem och det var fortfarande ljust. Jag upprepar; det var FORTFARANDE LJUST! Sen lyckades det mörkna på de minuter det tog att åka spårvagn hem, men ändå.

Öppen lasagne.

Alltså det gör väl inget att jag bloggar om mat, va? För jag fortsätter. Allt det där rivandet, hackandet, mortlandet, skivandet och rostandet i inlägget nedanför ledde fram till den här öppna lasagnen med mandelpesto från "Om jag var din hemmafru". Den var magisk. Trots att det var lite knöligt att koka lasagneplattor och trots ett litet kritisk uppläggningsskede på slutet när allt skulle serveras omedelbart och att den hann bli lite kall så var den MAGISK. Och Lotta, med recept som detta får du kalla Peter Forsberg vad tusan som helst. När du vill.

Att laga mat.

Ibland pratar folk om hur lång tid det tar att laga mat i relation till hur lång tid, eller snarare kort tid, det tar att äta upp den. Och jag tänker, att ja, så är det ju. Det går ju oftast fortare att äta maten än att laga den, det ingår ju liksom i konceptet äta hemlagad mat (lex långkok). Annars får man väl äta cornflakes. Eller mackor. Också tänkte jag att det är ju för väl att jag tycker det är så gott med god mat att jag (oftast) med glädje och lätt hand river citronzest....

 ... skivar portabellasvamp....

 ... rostar mandel och krossar den i morteln....

... hackar lök tunt och vitlöken tunnare.

Om det bara inte blev en jädra massa disk också varenda gång så vore allt perfekt. 

Läppstift.

Om jag säger att jag i fredags fick massa komplimanger om att jag var snygg och piffig kanske ni undrar men jösses, vad hade hon på sig egentligen?

Då blir mitt svar: jeans, vit t-shirt och svart kofta. I och för sig snygga jeans, snygg t-shirt och snygg kofta, men ändå, väldigt basic. Det som gjorde att jag cashade in massa komplimanger var att jag hade slått till med rött läppstift. Och rött nagellack, men jag tror det var läppstiftet som gjorde det. Jag kände mig som en clown när jag gick iväg på morgonen, men det var uppenbarligen mest i mitt huvud. Om inte mina kollegor bedriver en väldigt avancerad och elak form av humor, vill säga.

Också lite nagellack på det.

Kort som kort.

Jag går på spårvagnen och slänger fram månadskortet mot maskinen. Får ett konstigt felmeddelande, suckar lite och trycker resolut fram kortet igen. Felmeddelande. Jag muttrar lite och trycker ännu en gång fram kortet.

Ungefär då inser jag att jag försöker stämpla in med Friskis-kortet.