Bröllopsstressen.

Igår var vi på bröllop och det var, som bröllop brukar vara, fint och festligt. Som vanligt drabbades vi även av den stora bröllopshetsen. Det vill säga, den stora hetsen- eller kanske snarare stressen- som inträffar innan man kommer iväg till bröllopet. När man efter att ha tyckt att "det är ju ganska gott om tid" inser att hår ska tvättas och fönas, skjortor ska strykas, naglar ska målas, kort ska skrivas och HERREGUD, vi måste ju äta nåt innan också, det blir ju inte middag förrän i kväll! Helt plötsligt har tiden runnit iväg och bröllopshetsen slagit till. 

En gång skulle jag på ett bröllop i Värmland och i vanlig ordning trodde vi att vi hade "gott om tid" och vi åt lunch och fixade och hade oss hos en kompis mamma. Tills vi insåg att vi riskerade att inte hinna till kyrkan och kompisen fick köra som en biltjuv genom de värmländska skogarna, på Svenska rallyt-vägar, så jag blev åksjuk och nästa ville kräkas när vi kom fram. Men vi hann. 

En annan gång skulle jag och Pete på ett bröllop på ett slott som vi inte riktigt hade kollat upp nån närmare beskrivning till än den som stod på inbjudan. Vi läste/tänkte lite fel i en korsning och körde åt fel håll, vilket vi insåg efter en stund, när vi aldrig kom fram till det där slottet. Tror vi frågade nån på vägen som aldrig hade hört talat om slottet och då förstod vi ju att vi inte var i närheten. Vi vände om och kom fram med andan i halsen, slängde oss in till receptionen och blev incheckade där vi skulle bo, sprang dit med klänningen och kostymen på galgar i fodral fladdrande bakom oss, lite lagom indiskret förbi det lilla kapellet där alla bröllopsgäster stod och väntade på att vigseln skulle börja. Men vi hann även den gången. 

Så igår då. Rigoröst teamarbete på hemmaplan gjorde att vi både lyckades förbereda för en nattgäst och göra oss i ordning enligt plan. Vi hann till och med äta varsin korv och ändå gå i vanlig takt till spårvagnen. För vi hade inte ens tänkt att vi inte skulle åka spårvagn. Det var istället noga uträknat och Västtrafik hade meddelat oss att vi skulle vara framme vid kyrkan 25 minuter innan vigseln. Perfekt! Och det gick ju bra. Till Valand. På Valand, där vi skulle byta, blev det nåt fel på en vagn som stoppade upp trafiken. Vi såg "vår" vagn rulla upp i tid men den kom ju inte fram. Och där stod vi, i regnet. En minut, två minuter, tre minuter. Folk lämnade vagnen som stod still. Vi började lite planlöst titta oss om efter en taxi och såg en en bit bort som vi sprang bort till. Men den var upptagen. Förutom den, inte en enda taxi i synhåll. Istället hittade vi en annan bröllopsgäst som vi slog oss ihop med och gick upp till Park Lane. "Där brukar det väl finnas taxibilar?" Men inte. Inte en taxi så långt ögat kunde nå. Pete gick in på hotellet som ringde efter en och efter en stund- och efter att försökt få en taxi som visst var bokad till "Bosse"- kom det en bil. Så vi kom fram till slut. 

Med tre minuter till godo.