TV-maraton.

Ok, så jag behövde tydligen bara bli förkyld (och därmed trött) och komma hem från jobbet innan Pete för att starta ett Sex and the City-maraton. Fyra avsnitt igår och fyra idag- and counting. Som vore det 2005.

Hoppas nu bara inte att de här varma dagarna blir "sommaren". För då kommer jag ha spenderat den framför TV:n.

Och det blev vår!

Så här skrev jag i januari när jag precis börjat kursen som jag gått under våren. Då kändes det otroligt att det skulle bli vår igen och jag uppskattade att det fortfarande var ljust klockan fyra. Men- imorgon är sista kurstillfället, uppsatsen är skriven och idag har det varit sommarvärme och folk har strosat runt i shorts och mått bra. Och det är fortfarande ljust när jag går och lägger mig.

Hade jag inte varit ackompanjerad av en förarglig försommarförkylning hade det varit perfekt. 

Jag blev blöt.

I morse när jag kom ut från källaren med cykeln och insåg att det regnade mer än jag trott gjorde jag vad jag gjort ungefär SJUTTIOELVA gånger innan.

Tänkte: "Nä, men inte regnar det så mycket, jag klarar mig nog utan regnbyxor."

Också cyklade jag iväg. I ösregn.

Arty.

När det där glaset drog i golvet fick jag nån form av arty feeling och slängde mig på golvet med kameran. Men jag vet inte jag, om det blev så bra.

Söndagens öden och äventyr.

Söndag och sommarvärme. Så himla skönt, på med shortsen och träskosandalerna bara. Jag gick tillsammans med resten av Majorna (eller kanske till och med stan?) ut och kollade på megaloppisen som försiggick på gatorna. Solen gassade, det var folk överallt, folk som tittade och folk som sålde sina gamla grejer eller fika. Kanske var det vädret, kanske var det nån särskild loppisstämning, men det kändes lite som att vara utomlands. Innan vi gick hem köpte vi pizza och satte oss i gräset i en park och åt upp. 

Sen blev vi sugna på kaffe, men trötta i benen och lite allmänt megaloppisutbrända tänkte vi att det var bäst att ta det hemma på balkongen. Så vi gick till kiosken på hörnet och köpte en glass, som var så dyr att jag tappade och hakan och bara: Kostade den 22 kronor??! Är det jag som aldrig köper glass och lever kvar i tron att en 88:an kostar 8 kronor eller är en liten Magnum för 22 kronor dyrt? Det var alltså inte en i vanlig storlek utan nån mindre variant. Anyway. Vi köpte varsin och när vi satt på balkongen insåg jag att glasslådan, kaffekoppen och tyget var så otroligt välmatchat att det fick bli en bild. Detta var alltså inte uttänkt i förväg, observera det.

Sen fick jag tillfälle att plocka fram mattpiskan som Pete ifrågasatt att jag skulle ha kvar när vi flyttade, "du använder den ju aldrig". Jag lyckades nämligen dra ett vinglas i golvet, tomt tack och lov, men det gick sönder och glassplittret flög åt alla håll och framförallt upp på ryamattan. Vågade inte riktigt lita på att dammsugaren gjorde sitt så piskan fick åka fram. Och det var väl kanske Guds försyn som gjorde att glaset åkte i golvet för nog var det dags att piska dammet ur den mattan alltid. Dammet yrde och yrde, men till slut tyckte jag att jag kände en regndroppe och gav upp. Och tur var väl det, annars hade jag nog fortfarande stått där och piskat damm från typ 2008.

Kastanjen.

I dessa tider har ju sociala medier svämmat över av bilder på sagolikt vackra körsbärsträd och undertecknad är nog också medskyldig till en eller annan blomromantisk bild. De är ju så vackra så det är svårt att låta bli. Och samtidigt som blommorna slår ut, och gör Järntorget till ett sagotorg från Nangijala, gör det lite lite ont för man vet att det bara är fråga om dagar innan de är borta. Så fint och så förgängligt. 

Men samtidigt som körsbärsträden förvrider huvudet på folk med sina insmickrande och sirliga rosadrömsvackra blommor står kastanjen där och bidar sin tid. Lite i skymundan, stor och stabil som en pålitlig ardennerhäst och ber inte om någon direkt uppmärksamhet. Och nu har blommorna slagit ut. Inte lika sagolika, inte lika uppenbara, inte lika in-your-face som körbärsblommorna, men likväl fantastiska. Jag blir helt lycklig när jag cyklar i allén under ett grönt valv med vita kastanjeblommor. 

Gåsfamilj.

Jag stötte på det här gulliga gänget på min promenad. En liten gåsfamilj. Tror det är gäss i varje fall? Någon i samlingen runt omkring dem var mer initierad och sa att det var Kanadagäss. Men det vet jag ingenting om, gäss i Sverige är inte ett ämne jag skulle välja att behålla i "Vem vet mest". 

Lördag.

Jag är vansinnigt sugen på att blogga, men har ingenting att skriva om. Typiskt, va. Men det brukar att hjälpa att bara skriva nåt, vad som helst, så jag kommer igång. Så det är det jag sysslar med just nu. Skriver ett helt ointressant inlägg om ingenting. Eller om att jag sitter i soffan framför morgon-TV, har betalat räkningar och tänker att jag ska gå ut på en lång promenad med podcast i öronen. Så får det bli. 

Nerver.

Jag har gått och blivit nojig för sänglöss, eller heter det kanske vägglöss. Alltså, att man ska hamna på ett hotell och få med sig det hem från någon resa. Usch, jag ryser bara jag tänker på det. Så en dag var det några tips i GP om vad man ska tänka på när man är ute och reser, i vägglösshänseende. Rev raskt ur tipsen och lade lappen i passet. 

Kanske kan det lugna nerverna något.

Extremväder.

Jag ligger i soffan med öppen balkongdörr och lyssnar på regnet som strilar ned utanför. Det är ganska mysigt.

Annat var det i går, när vi var och kollade på Göteborgsvarvet med mina föräldrar som varit här i helgen. Först var det jättevarmt och solen gassade. Sen kom en blixt och världens åsksmäll- samtidigt. Åskan var så hög att det gjorde ont i öronen, det ekade nog mellan husen. Senare läste jag på GP på nätet att blixten slog ned på en terass i Linnéstan. Sen öppnade sig skyn. Och när jag skriver att skyn öppnade sig så menar jag verkligen att skyn ÖPPNADE sig. Maken till regn vet jag knappt om jag sett innan, i Sverige i varje fall. Och slutligen några starka vindbyar för att göra det riktigt apokalyptiskt.

Sen slutade det regna och snart sken solen igen. Som om inget hade hänt.

180.

Den här veckan har gått i 180. Eller 110 som en kompis var säker på att det hette tills alldeles nyligen när vi upplyste henne om att det faktiskt är 180 i det ska gå i, om det nu är riktigt stressigt. Hon tyckte väl att 110 var tillräckligt snabbt och det kan jag hålla med om. 

I alla fall. Typiskt maj-syndrom det där- plötsligt ska allt hända. På jobbet ska man slutspurta och få klart ALLT innan semestern (har aldrig hänt) samtidigt som det är en massa helgdagar och andra möten som äter upp tiden. Och privat börjar man få feeling och energi av våren och vill passa på att träffa massa folk och göra roliga saker. 

Så jag har jobbat som tusan och gjort roliga saker på min lediga tid. Bland annat har jag uppnått den aktningsvärda åldern av 36 år. På morgonen fick jag en födelsedags-pain-au-chocolat och efter lunch fick jag två fina rosor av min snälla kollega.

Dagens sanning.

Tillika i-landsproblem:

Tänk att det aldrig kliar så mycket i ögonen som efter man hackat chili.

Jag gillar...

... när solen lyser in så här fint i vardagsrummet på morgonen.

Fintacos.

Jaha, så har jag gjort det igen. Köpt en kokbok som jag nu suttit och dreglat över i ett par dagar innan det i kväll var dags att premiärlaga. Nu är jag ju inte på långa vägar klar med att laga mig igenom Om jag var din hemmafru så den återkommer jag till, men för tillfället har den alltså konkurrens av Texmex från grunden av Jonas Cramby. Den första rätten, carnitas, var delikat. Tänk att kött som kokas i coca-cola kan bli så gott.

Jag älskar mat.

Psykopatväder.

Hannah och Amanda pratade i sin podcast om att bo i det svenska vädret är som att leva med en psykopat. Man bryts ned i ett halvår och sen vänder det och blir bra igen. Väldigt träffande. Igår var ju t.ex. en bra dag, men eftersom psykopatvädret är oberäkneligt så öser regnet ned i detta nu. Deras budskap var också att nu börjar den härliga tiden, och eftersom man då lever med den här psykopaten, är det bara att hänga med och njuta. Glöm allt dåligt som varit och bara glid med i härligheterna. 

Så, igår när det slog till och blev riktigt varmt bestämde jag mig för att följa vädrets nycker och spenderade kvällen på en uteservering med en kompis och ett glas rosé. Årets första solen-skiner-ska-vi-inte-ta-ett-glas-rosé-sittning. Mycket trevligt. Och sen när jag cyklade hem fylldes jag av kärlek till Göteborg och horisonten med lyftkranarna som stegrade sig mot den rosa himlen. Sån blir man om man dricker vin i solen. Tydligen räcker det med ett glas. 

Men inget psykopatväder utan bakslag. När jag kom hem var jag så nedkyld att jag frös till jag somnade. 

Vårjacka på.

Trogna läsare kommer kanske ihåg att jag införskaffade en vårjacka redan i julas. Kanske har ni med spänning väntat på när det egentligen skulle börja användas?

Nähä, inte det?

Mamma, har inte ens du undrat? Bara lite? Inte det?

Nähä, ok.

Oavsett intresse så är svaret idag. Efter att ha väntat ut den sega vintern med min trogna "tunnare-än-vinterjackan-men-tjockare-än-vårjackan-jackan" åkte den äkta vårjackan på idag. Och som det var passande, så soligt och varmt som det var idag. Hurra!

Värmeböljan.

Jag var tvungen att gå tillbaka i bloggen och se om det stod något om att det var varmt i juni 2009. Och ja, mycket riktigt, det var så varmt att jag tydligen gick ett extra varv i kyldisken på Hemköp.

Sommarkänsla.

Jag minns en sommar för några år sen, det måste ha varit 2009, när det var något så vansinnigt varmt i juni. Luften dallrade, det var säkert 30 grader varmt vissa dagar och vi strök längs huskropparna för att få lite skugga. Tog med lunchen ut från kontoret och satte oss på en trappa för att äta den. Gick på uteserveringar på kvällarna och försökte suga musten ur sommarkvällarna. Cyklade med bara ben till jobbet och stranden.

I sommar ska jag inte vara ledig så mycket utan planen är att spara semester till mörkare och dystrare tider, i vinter. Och då lämna landet ska jag väl kanske tillägga så jag inte framstår som helt från vettet. I morse åkte jag och jobbade (försiggår en specialinsats just nu, därav söndagsjobb) och när jag parkerade cykeln var det ljummet i luften och solen värmde. Det var helt tomt på gatan där det vanligtvis är den vanliga morgontrafiken av folk som går till sina jobb. På jobbet var det också tomt så när som på ett par kollegor.

Då kände jag att så här kommer det vara i sommar. Tomt på gatan och tomt på kontoret. Men förhoppningsvis ännu varmare. 

Promenad.

Även om jag gillar att bo i stan är det skönt att komma ut i naturen och röra på sig och andas lite frisk luft. Och då är det ju inte mindre än smått fantastiskt att jag kan ta en promenad genom en park (Slottsskogen), till en annan park (Botaniska) för att hitta grinden som tar mig ut i Änggårdsbergen, ett naturområde som trots läget känns både lugnt och vilt.

I dag var det som ni ser en lite mättad brunbeige färgskala, men jag tänker att om några veckor har det exploderat i ljusgrönt. Älskar försommarljusgrönt. Om ni förstår vad jag menar.

Sköna maj välkommen.

Månadens första dag har förlöpt väl. Bland annat har jag haft årets första balkonghäng, suttit där i solen och läst tidningar. Det var fint det!