Stasiland.

Det här inlägget skrev jag för länge sedan och sparade som ett utkast. Jag hade nämligen tänkt ta ett snyggt foto av boken att ha i inlägget, men den var utlånad. Sen fick jag tillbaka den, men glömde fotografera den. Nu är bokhyllan borta och favoritböckerna ligger nedpackade i en låda på vinden, så det blir inget foto. Men när jag läste i tidningen i morse att det var 25 år sedan muren föll idag kom jag ihåg boken och inlägget. Så här kommer det, utan foto.

När muren föll var det 1989 och jag var tolv år gammal. Jag har inte något direkt minne av det, möjligen några nyhetsbilder av människor som klättrade över muren och firade. Kanske är det för att jag ändå vagt kommer ihåg en tid när Östtyskland fanns som jag tycker att det är så intressant att i det där landet så nära oss, och som idag är ett helt "vanligt" levde folk i förtryck och en stad delades av en mur.

Kanske är det för att en före detta kollega berättade om när hon var gift med en västtysk som jobbade på ett östtyskt fartyg och att när hon var med hade hela besättning fått se en film- eller var det höra en föreläsning- om dem, de ansågs väl vara farliga. Och att politrucken hade ett öga på dem. Att en ur besättningen plötsligt försvann. Att hon var beredd i Göteborg när några vänner skulle hoppa av men att de aldrig kom.

Kanske är det för att kompisen som jag lärde känna när jag pluggade i Tyskland, att hennes kille, som kom från DDR, berättade om hur det var när muren hade fallit och de kunde åka till en västtysk mataffär och han hade sett hyllmeter efter hyllmeter med olika yoghurts med olika fantastiska smaker när han innan bara hade sett två sorter och båda var äckliga.

Kanske är det för att allt detta hände, förhållandevis nyss och väldigt nära, och att jag vagt kan komma ihåg det men ändå inte var tillräckligt gammal för att förstå det. Inte tillräckligt gammal för att förstå det historiska i och med att muren föll.

Kanske är det därför jag tycker det är så intressant.

I vintras läste jag en bok om DDR som heter Stasiland och är skriven av Anna Funder som har träffat olika personer som berättat sin historia om hur det var att leva i DDR. I boken får vi bl.a. träffa Miriam, som 16 år gammal försökte fly och så när lyckades men blev fängslad och utsatt för sömntortyr och till slut, för att beveka Stasi hittade på en underjordisk organisation trots att hon hade försökt fly helt på egen hand. Vi får lära oss att stasichefen hette Mielkenr. Vi får träffa en f.d. stasianställd som är övertygad om att det kommer en ny revolution, en socialistisk. Vi får träffa en annan f.d. stasianställd, Herr Christian, som berättar om hur han spionerade och fick klä ut sig varje morgon innan hans dagsverke började. Vi får följa med till personerna som är anställda för att bokstavligen pussla ihop de säckar med papper som Stasi såg till att strimla när muren föll. Med mera.

Det är en väldigt, väldigt bra bok. Läs den.