Just nu.

Här sitter vi i skenet av julgranen. Klockan tickar, Pete spelar någon trumhistoria på iPaden och jag läser bok. Vi har det bra. 

Tesco.

Det är obligatorisk när vi åker till England att åka till Tesco, som är en stor mataffär. Där ska vi gå gång upp och gång ner och storögt titta på all engelsk mat och fylla på det livsviktiga förrådet av bl.a. te.

Med "vi" menar jag alltså Pete.

(fast ok jag ironiserar lite nu för poängens skull, men sanningen är väl den att jag tycker det är rätt roligt att vandra i ett främmande lands mataffär)

Ingen mat till fattig krabat.

Igår var det fredag, vilket betyder att det var Spanarna i P1. Jag har inte hört det än, men tänkte bjuda på min egen lilla spaning. Varsågod, här kommer tre tecken på att Skandinavien infiltrerar i brittisk populärkultur.

Exempel nr 1:

Igår tog vi bussen till Manchester och gick i affärer, trängdes, svettades och handlade lite*. Vi satte oss på ett kafé, tog en kaffe** och kunde i ögonvrån se att TV:n visade It´s a wonderful life. Efter en stund tog den slut och istället började Mupparnas julsaga. Jag slängde ett öga på den och reflekterade inte nämnvärt över att jag förstod vad som hände trots att det knappt var något ljud på***. Och sen- i en fördröjd reaktion, likt Kalle Anka eller valfri tecknad figur, vände jag mig om och bara: 

"What? Varför har de svensk text på filmen???"

Istället för att fråga tog jag kort på skärmen. Sen gick vi därifrån mycket undrande, utan svar på detta mysterium. 

Exempel nr 2: 

På kvällen gick vi till puben och möttes av en skylt utanför som meddelade att det var "Karaoke night". "Maybe you can do ABBA", sa Pete. Men inte behövde jag det inte, för när vi öppnade dörren strömmade de ljuva tonerna av Dancing Queen ut i den fuktiga decembernatten och knappt hann vi beställa en öl innan sången övergick i SOS. Där inne i ett hörn av den heltäckningsmattebeklädda puben stod de här två söta tjejerna och sjöng ett ABBA-medley.

Det visade sig för övrigt att det inte var någon öppen karaokekväll utan de här tjejerna sjöng hela tiden. Efter pausen drog de igång med "The final countdown" för att sparka igång publiken. Need I say more?

Exempel nr 3:

Borgen ska börja gå på TV! Åh, jag älskar Borgen. Lyckliga engelsmän.

Där har ni det, tre tecken i tiden på att skandinaverna infiltrerar i populärkulturen på de brittiska öarna. Och då har jag inte ens tagit upp att Lisbeth Salander-filmerna har visats på TV när jag varit här- de svenska med Mikael Nyqvist och Noomi Rapace- och att Petes pappa följde den dansk-svenska kriminalserien Bron med stor spänning när den gick här på TV för ett tag sen. Och inte har jag tagit upp att det fanns en hel hyllsektion på Tesco med olika färdigrullade köttbullar, redo att stekas.

Likt Ingvar Storm kanske ni nu undrar vad detta kommer leda till i framtiden? Ja, detta mina vänner, kan jag tyvärr inte sia om. Men varför inte en brittisk variant av På spåret? On the track?

*en vårjacka! optimistiskt, va?
**och en mince pie respektive rocky road- julfrossandet är visst inte riktigt slut än, hrm
***det var så kallt att bokförarnas pennor hade frusit till is!

Resan.

Snön sveper över vägen när flygbussen åker på motorvägen mot flygplatsen. Plogbilarna kör över landnings- och startbanorna. Vi tittar på skärmen med avgångar när vi äter hamburgare/nudlar, men inte öl den här gången för sist blev det så bråttom att vi inte hann dricka upp den. Avgångstiden blir estimated departure tio minuter senare, vi tittar på varandra och säger att då hinner vi ju med planet i München. "Men vi har bara en timme". Vi går på planet, alla går på planet och alla sitter fastspända men planet rör sig inte. 

"Nu måste ni faktiskt vara tysta, det är väldigt jobbigt för mig när ni pratar så högt och för alla andra runt omkring också!" En kvinna vänder sig om till barnen bakom henne som börjar bli rastlösa och stimmar. En annan kvinna framför oss tar sig för pannan, reser sig och kommer tillbaka med tre glas vatten som hon ger till mamman som försöker lugna barnen. 

Piloten säger att startbanan stängts i tjugo minuter och vi väntar, sen isar de av vingarna och sen börjar planet åka. Planet åker runt och runt och runt, så länge att Pete hinner säga "we´re flying not driving" två gånger och jag hinner säga "ja, ja du har sagt det nu" en gång. Piloten säger att avisningstestet misslyckades och att vingarna måste avisas igen och att det inte går att chansa och att han är tacksam för vårt tålamod, vårt geduld för han är tysk. 

Sedan flyger vi och jag läser och slumrar och äter "wurstsallad". I München går vi av planet och någon frågar "Frankfurt?" och när vi säger "Manchester" skickas vi vidare. Vi får vatten och nya biljetter och taxibiljetter och ett hotellrum som är fint men lite märkligt med ett fönster in från rummet till badkaret och duschen. 

Sen vaknar vi och åker till flygplatsen innan hotellet börjat servera frukost och går på planet och tar kort på solen som skiner in genom fönstrena. Och det är julaftons morgon.

Christmas.

Julafton är inte någon större grej här i England. Vi pyntade lite och sen gick vi till puben, som vilken annan dag som helst. Istället är det juldagen gäller, Christmas Day. Förutom att det är annan mat på tallriken och ingen Kalle Anka på TV:n så var det inte så stor skillnad från ett svenskt julfirande. Släktingar, mat mat mat, klappar, matkoma etc. Också christmas crackers, en smällare som innehåller ett skämt, en liten grej (som t.ex. en hjärtformad pennvässare) och en papperskrona. Det är ju en stor skillnad förresten, att man har på sig en papperskrona när man äter. Festliga huvudbonader har jag inte sett på jul i Sverige, förutom en eller annan tomteluva då. Och julfezen i Kvarteret Skatan.

I alla fall, efter en skål för hälsan och ett "Happy Birthday Jesus!" åt vi kalkon och lite annat. Bl.a. stuffing som min bordsgranne ärligt talat inte visste vad det var men garanterade var en "taste sensation".

God fortsättning!

Det grämer mig att jag inte lyckades få ut en god jul-hälsning på bloggen om nu nån råkade titta in mellan julskinkan och klapparna. Men så kan det gå när man åker bort, blir försenad och till slut hamnar i ett land där man inte ens firar julafton. Mer om allt detta senare. Tills dess önskar jag god fortsättning!

Sås.

Någon gång över sillsallaten började vi prata om farmors finklänning som hade samma färg som just, sillsallat. Som så ofta när farmor kommer på tal kom även hennes köttbullar på tal. 

-Såsen, sa syrran, tänk om man hade receptet på såsen!

-Men det har ju jag, sa mamma. Nedskrivet för hand med noggranna instruktioner på en lapp!

Väl hemma från minijulbordet letade mamma upp lappen som sedan vandrade runt i skenet från julgranen och med På spåret i bakgrunden. "Såsen skall ej vara för tunn, det skall ej någon sås vara." Förutom de visdomsorden kunde vi konstatera att receptet mest var ett vanligt brunsåsrecept. Farmor måste haft en magisk touch, helt enkelt. För såsen, det var ingen vanlig brunsås det inte.

Potatiscurry.

Min serie "Jag lagar Lotta Lundgrens mat" fortsätter.  Det här är potatiscurry med saffran och jag är benägen att hålla med Lotta när hon skriver i boken att rätten inte gör sig på bild.

Julbord.

Åt julbord i eftermiddags och tänkte när jag tittade ner på tallrik nr två som bestod av enbart kött- och en klutt rödbetssallad- att det kändes lite bisarrt. Ungefär som ett avsnitt ur Historieätarna.

Äggtoddy.

Igår när jag åt frukost framför Nyhetsmorgon började jag bli lite orolig över vår stundande busstur till Malmö. Det var bilar som kört fast utanför Landskrona och myndiga personer som tyckte att man skulle hålla sig hemma. Nåväl, bussen gick som tåget längs en dimmig västkust och kom fram tio minuter innan utsatt tid. Allt gott och vi kunde gå på äggtoddy-fest hos kompisarna som planerat.

En fest, två äggtoddys, mer än två glas vin, fint umgänge, fantastiska julnötter, en promenad längs Västra Hamnen, en hamburgare och en bussresa senare är det söndag kväll och vi är hemma igen. Och snön är borta. Det tycker jag inte om.

Mat.

Jag har tidigare uttryckt mitt gillande för Lotta Lundgren. Jag läste inte hennes blogg när det begav sig, men sen såg jag lite på Landet Brunsås, lyssnade på Värvet-intervjun med henne, hennes sommarprat och ungefär där föll jag pladask. Så när Historieätarna började hade hon redan vunnit över mig. Men vad bra det är! Roligt, äckligt och tänkvärt, för herre vad glad jag är att leva idag ändå. Så man slipper äta karp kokt i sitt egna blod och dylika delikatesser. Eller svälta och äta soppa kokt på livrem och gräs, för den delen. I alla fall, jag kom på att hon ju har gjort en kokbok. Så jag köpte den. Och, föga förvånande, jag älskar den. I går gjorde jag första koket i min Lotta-odyssé i köket. Det blev thailändsk kycklingsallad och var förbaskat gott.

Nej, det ser väl kanske inte riktigt ut som på bilden, men vem bryr sig?

Julgodis.

Jag sitter på kökssoffan och tittar på en gryta som innehåller smör, socker, kakao, vaniljsocker- var det nåt mer?- ja, just det, grädde såklart. Detta ska bli fudge, Emmelies recept, och om allt går som det ska kommer det smaka som det gjorde när jag köpte på julmarknaden när jag var liten.

I år ska jag fira jul med Pete, i England. Och trots att de inte ens behagar fira julafton så har jag frångått mina traditioner av att sällan baka julgodis för jag tänker mig att jag ska imponera med hemlagat godis. Vi får väl se hur det blir. Sist jag gjorde julgodis var det knäck, som blev stenhård och väldigt uppskattad av pappa. Tills han bet av en plomb. Tandläkarräkningen var nog inte värd knäcknjutningen.

121212.

Men det magiska klockslaget 12.12 hade jag fullt fokus på mina rödbetsbiffar och inte på att det flög förbi en numerologiskt fulländad minut.

Hur blev det?

Mat, vin, bok- check.

Bad- check.

Nu så trött att jag måste lägga mig bums eftersom jag gick upp alldeles alldeles för tidigt i morse- check.

Ensam på hotell

Är på resande fot med jobbet och befinner mig på hotellet. Ser just nu fram emot följande:

1. Ta med min bok ner till restaurangen, läsa, äta och unna mig ett glas vin.
2. Tappa upp ett bad och fortsätta att läsa i detta bad.
3. Kolla på dokumentären om Lars Lerin på SVT Play.

Men först alltså, mat!

Guldklänningen.

I januari ska vi på bröllop- trevligt, trevligt- och jag bestämde mig för ett tag sen att det vore fint med en ny klänning. Jag tänkte guld, jag tänkte dyrt. Som om just dyrt vore ett legitimt kriterium, men det jag menade var väl snarare bra kvalitet. Igår var vi ute på stan och jag såg en jättesnygg guldig klänning i en cool affär, vände på prislappen och bara: 2 500 pix. Alltså, kanske lite vääääl dyrt, det är ju trots allt inte jag som ska gifta mig. Men ändå. När vi gick vidare så började jag på nåt sjukt sätt rättfärdiga för mig själv att den ändå kanske skulle vara värd det. Tills vi kom till Ebbe & Haldis där det hängde en 60-talsklänning i tjockt och redigt tyg i bra kvalitet (det var ju det jag ville åt ju- egentligen) med guldbroderier på. Som satt som en smäck! För 200 kronor!

Så nöjd med detta. Nu återstår bara att hitta en skräddare som kan fixa till den lite i halsen och korta den en aning. Nån som vet nån som är bra?

Statusuppdatering.

Jag ligger i soffan med datorn mot de uppdragna knäna och lyssnar på Petra Marklunds skiva- som jag gillar. Ser fram emot Så mycket bättre och Downton Abbey och pizza. Det är skönt med helg.

Vinterskog.

Hur man får behålla sin kund för evigt.

Jag var och klippte mig för ett tag sen och min frisör berättade att hon skulle ut på en långresa i december-januari. Så jag beställde en tid innan hon skulle åka, lite tidigt men jag kunde ju alltid boka om om det inte behövdes.

Denna klipptid var i dag och en halvtimme innan det var dags insåg jag att nej, jag behöver ju verkligen inte klippa mig. Men då fick jag ju gå dit i alla fall. Och så tänkte jag att jag får väl klippa mig lite ändå då. Men icke! Frisören konstaterade att det skulle vara helt onödigt att klippa mig, att det såg helt nyklippt ut, att det inte gjorde nåt att jag inte hade avbokat och sen klippte hon luggen gratis.

Hur bra?

Mycket bra!

Frisören heter Elin och salongen heter Kolla kolla på Andra Långgatan (tror inte de finns på internet).

Basketlag på väg.

Vi var iväg och möhippade/svensexade några kompisar i helgen och åkte bil dit med tre andra kompisar. Tre långa kompisar. Jag är 1,79- och jag var kortast. Fick således sitta i mitten av baksätet dit och tillbaka.