Resan.

Snön sveper över vägen när flygbussen åker på motorvägen mot flygplatsen. Plogbilarna kör över landnings- och startbanorna. Vi tittar på skärmen med avgångar när vi äter hamburgare/nudlar, men inte öl den här gången för sist blev det så bråttom att vi inte hann dricka upp den. Avgångstiden blir estimated departure tio minuter senare, vi tittar på varandra och säger att då hinner vi ju med planet i München. "Men vi har bara en timme". Vi går på planet, alla går på planet och alla sitter fastspända men planet rör sig inte. 

"Nu måste ni faktiskt vara tysta, det är väldigt jobbigt för mig när ni pratar så högt och för alla andra runt omkring också!" En kvinna vänder sig om till barnen bakom henne som börjar bli rastlösa och stimmar. En annan kvinna framför oss tar sig för pannan, reser sig och kommer tillbaka med tre glas vatten som hon ger till mamman som försöker lugna barnen. 

Piloten säger att startbanan stängts i tjugo minuter och vi väntar, sen isar de av vingarna och sen börjar planet åka. Planet åker runt och runt och runt, så länge att Pete hinner säga "we´re flying not driving" två gånger och jag hinner säga "ja, ja du har sagt det nu" en gång. Piloten säger att avisningstestet misslyckades och att vingarna måste avisas igen och att det inte går att chansa och att han är tacksam för vårt tålamod, vårt geduld för han är tysk. 

Sedan flyger vi och jag läser och slumrar och äter "wurstsallad". I München går vi av planet och någon frågar "Frankfurt?" och när vi säger "Manchester" skickas vi vidare. Vi får vatten och nya biljetter och taxibiljetter och ett hotellrum som är fint men lite märkligt med ett fönster in från rummet till badkaret och duschen. 

Sen vaknar vi och åker till flygplatsen innan hotellet börjat servera frukost och går på planet och tar kort på solen som skiner in genom fönstrena. Och det är julaftons morgon.