Söndagkväll.

Håret är tvättat. Träningsväskan är packad. Matlådan är full med rester. Räkningarna är betalda. Samtliga söndagsbestyr är avklarade och det är därmed dags att avnjuta sista avsnittet av Bron - första säsongen alltså. 

Höstrusk.

Drömmar.

Idag hamnade jag i ett samtal om drömmar och jag berättade om den senaste drömmen jag kommer ihåg, att jag var ute och körde gummibåt på ett ishav och kryssade bland isflaken. Stormigt och jävligt var det också. Det känns inte som man behöver en fil.kand. i drömtydning för att ge sig på att tyda den lilla godbiten, va? Dock är det kanske inte så illa som det verkar för kvällen innan hade jag sett Bea Uusma berätta om sin bok om Andrés expedition till Nordpolen i Babel.

Sen kom vi in på den klassiska stressdrömmen- att man har en tid att passa, typ ska med ett flyg, och det är bråttom men man kommer bara inte iväg. Utan istället velar man runt och drar igång diverse projekt som att börja baka bröd eller något annat i den stilen. Jag har tänkt att ok, jag kanske är stressad för något och jag är tidspessimist, hatar att vara sent ute, så det är väl det den här återkommande drömmen betyder. Men så sa en kollega något intressant, att tänk om det handlar om något större. Att det inte är vardagsstress det handlar om utan ens större mål eller visioner. Att man kanske har en dröm i livet, som t.ex. springa maraton, öppna B&B i Frankrike, bli silversmed, skriva en bok (eller vad det nu är, ni fattar), men att man aldrig kan ta tag i den för det kommer massa annat i vägen hela tiden.

Det ska jag tänka på nästa gång jag vaknar upp och har spenderat natten med att försöka hinna till något tåg men ändå aldrig lyckats komma utanför dörren. Vart var det jag egentligen var på väg?

Det extra rummet.

Vilken himla tur att vi flyttade i våras så vi fick ett extra rum!

 För var skulle vi annars ha all tvätt?

Agaat.

Alltså puh. Nu har jag kämpat, ja jag menar verkligen kämpat, mig igenom Agaat. 713 sidor och jag tyckte aldrig den blev bra, så det var minst sagt halvhjärtat på slutet.

Men jag undrar när jag ska komma över det där med att läsa ut alla böcker? Den här boken har jag ju inte ens tyckt om att läsa utan bara på ren envishet, eller kanske onödig pliktkänsla, jobbat mig igenom. Det hade ju varit bättre att sluta och läsa någon annan bok istället, som jag verkligen uppskattade att läsa.

Jag tror att svaret ligger i dilemmat av att en del av de riktigt bra böckerna måste man kämpa sig in i innan man sugs in i den. Så det är lite svårt att veta hur länge man ska kämpa, för de där läsupplevelserna vill man ju inte gå miste om. Och recensionscitaten på den här boken var ju inte dåliga, enligt New York Times t.ex. är boken "skälet till att människor läser romaner och författare skriver dem".

Ja, det gäller tydligen inte den här människan i varje fall. 

Det etiska dilemmat.

Ska jag- så fort vi tittat klart på säsong ett med engelsk text- börja med säsong två av Bron? Som jag antar inte finns med engelsk text på SVTplay. Eller är det okamratligt mot den bättre hälften som inte förstår tillräckligt mycket utan engelsk text?

mvh, den svenskspråkiga delen i det tvåspråkiga hushållet

Street therapy.

Croissanter.

Det där med en croissant, eller i mitt fall snarare en pain au chocolat, på lördagsmorgnarna blir ju lätt beroendeframkallande när man bor granne med ett franskt bageri. Ett bageri som brukar stänga fem veckor under sommaren, vilket vi såklart unnar dem så hårt som de jobbar, men... Då blir det svårare med färskt bröd för oss bortskämda i grannskapet. Så kom jag på i somras att jag hade hört att det finns nån slags bake off-croissantsmet på burk som man kan göra, snabbt och lätt. Men när jag irrade runt i affären visste jag varken var jag skulle leta eller vad det var egentligen var jag letade efter. Jag menar en konserv med smet? Tyckte det lät så konstigt att jag inte ens frågade någon när jag irrat klart. Men! Igår kom Hanna to the rescue. Vi hade pratat om detta och hon hittade burkarna i kyldisken brevid "poffpizzan" (vad är det? frågade jag då med uppspärrade ögon). Så, i morse var det dags att prova.

 När jag öppnade burken vällde degen ut. Det var lite roligt/läskigt.

Sen var det bara att skära i markeringarna, "croissant for dummies".

Och rulla ihop. Men det var väl där ungefär som den här "dummien" eventuellt misslyckades. Lite smala, va? Hoppades på någon form av magisk jäsprocess i ugnen så det skulle få en vanlig croissant-form.

Så blev dock inte fallet. Däremot blev de goda, så man får ju inte låta sådana småsaker som utseendet på bakverken förstöra en god frukost. 

Reality.

"We´ve been living in a dream world", sa Pete igår morse när jag tyckte att det var kallt när termometern visade 10 grader.

Och ja, ungefär så känns väl den här sommaren och början på hösten, som en drömvärld vad gäller vädret i varje fall. Jag gick glatt runt i shorts så sent som i lördags. Men nu är det regnställ och vantar som gäller på morgonen.

Back to reality, helt enkelt.

Födelsedag.

Igår fyllde Pete år, vilket firades med sedvanlig fransk födelsedagsfrukost. På kvällen fortsatte firandet med hamburgarmiddag och sen ett avsnitt av Bron som vi hittat på Netflix med engelsk text. Och ursäkta att vi är flera år sena nu, men vad bra det är!

Doping.

I fredags var jag och Maggan på genrepet av Pigan och sen gick vi till Pustervik och pratade först om rimligheten i RUT-avdrag och sen om att Maggan om en och en halv vecka åker bort för att spendera hösten i USA. Vi kunde även glädja oss åt att vi kommer att ses i San Francisco i november, detta är ju väldigt bra. Sen gick vi till Rover och då var det Maggans tur att köpa ölen. Hon kom tillbaka med ett litet skamset leende och sa att "förlåt, men nu blev det visst en väldigt stark öl. 7, 9 procent! Jag tog den bara för att den hade roligt namn, Punch Drunk IPA, och när jag sa oj, vad stark den är så bartendern att, ja vad trodde du punch drunk stod för?"

Och stark var den. Det blev som det blir när man dricker starka drycker, vi blev lite glada i hatten. Inget oregerligt på något sätt men lite salongs. Och sen hände det märkliga, vi cyklade hemåt och började trampa uppför Stigbergsliden. Jag var som vanligt redo för att det skulle bli tungt och att hoppa av cykeln och leda, men vi bara trampade på. Det gick så lätt så jag har väl aldrig varit med om maken. Jag behövde knappt ta i utan bara cyklade upp med lätta tramptag. Tänkte förvånat att, herrejösses, inte kan väl de där TVÅ intervallpassen jag varit på redan ha fått den här effekten?

Sen skulle våra vägar skiljas åt, vi sa hejdå, vi skrattade åt ölen och Maggan sa att det var det värsta, vad lätt det gick uppför backen!

Hon också!

Då insåg jag. Detta var inte frukten av någon intervallträning. Vi var dopade. Med Punch Drunk IPA.

Chocken.

Häromdagen tänkte jag att nu är det dags att gå till Casa Nostra, att det var alldeles för länge sen. Casa Nostra, min absoluta favoritrestaurang, denna genuina, varma, avslappnade och mysiga lilla italienska pärla i Linnéstan. Så idag var jag och Pete ute och gick och på väg att passera restaurangen när jag frös mitt i ett steg. En bänk? "Björk och bambu"? Det var något som inte stämde. En titt in i fönstret visade att inredningen var utbytt, menyn var utbytt, ja hela restaurangen var utbytt. Casa Nostra finns inte mer. 

Bästa "Björk och bambu", jag har inte något emot just er. Det är bara det att jag kommer att sakna Casa Nostra något så fruktansvärt. 

Utropstecken.

Jag vet inte hur det är med er, men min mailbox skriker till mig när jag öppnar den. Så här kan det se ut:

Förlängd kampanj!
Vinn en resa till New York!
Vi saknar dig!
Missa inte!
Personliga Mors Dag-gåvor till 40 % rabatt!
Sista 24 timmarna med upp till 70 % rabatt!

Utropstecken och uppmaningar att jag ska fynda, fynda, fynda och handla, handla, handla. Och mitt bland alla dessa mail döljer sig några andra ämnesrader, av betydligt viktigare slag, med eller utan utropstecken:

Akut läge Syrien: vi behöver din hjälp!
Humanitär katastrof hotar i Centralafrikanska republiken

Det känns som att min mailbox är en allmän bild av hur informationsflödet ser ut idag. Bland alla handla! fynda! köp! missa inte! är det någon som försöker peta oss på axeln och lite försynt säga: ursäkta, men just nu dör folk och det är akut. 

Ett budskap som nästan sköljs bort av alla andra utropstecken.

Tekniken.

Det är ju fantastiskt det här med teknik. Att jag kan skicka musik från Spotify i datorn till förstärkaren, helt utan sladd, så att det ljuder ut i vardagsrummet. 

Fantastiskt. 

Synd bara att det bryts med jämna, eller kanske snarare ojämna mellanrum. Så att det blir små små uppehåll i musiken. Dessa små små uppehåll håller på att driva mig till vansinne. 

Eventuellt är det bara en tidsfråga tills jag går tillbaka till CD-skivor. Eller varför inte kassettband.

Igår.

Jag har sagt det förr den här sommaren, närmare bestämt för tre veckor sen och för två veckor sen. Och antagligen innan dess, som svensk vet man ju att varje dag med fint väder kan vara den sista på en sisådär åtta, nio månader. Men den här gången måste det ju vara sant- den här helgen måste vara sista sommarhelgen.




Eller? Ja, inte vet jag. Den här never ending sommaren 2013 har ju levererat över alla förväntningar.

Men jag räknar med att det var årets sista dopp som företogs igår. Vi cyklade ut till havet, jag doppade mig direkt i vattnet som inte var särskilt varmt men ändå rätt skönt när jag hämtat andan. Sen hängde vi där på den solvarma klippan, med fika och böcker. Notera Geisha-kakan som jag till min glädje hittade i mataffären häromdan. Älskar Geisha.

Det hade varit så förargligt.

Puh.

Sitter just nu och andas ut i köket efter att ha varit på Hemköp och hämtat ut ett H&M-paket, gått till Plankan och ätit middag, ICA för att handla lite och slutligen hem för att inse att H&M-paketet INTE KOM MED HEM. Pete gjorde en snabb utryckning och som tur var fanns paketet kvar på Plankan.

Nog för att jag egentligen tänkt att inte shoppa på ett tag, men det hade väl varit ett väl grymt sätt att straffa mig, genom att få tappa bort kläderna och ändå få en räkning hem på posten.

Anyway, nu blir det popcorn och del två av The Americans. 

Det här med böcker.

I högerkanten här på bloggen står det att jag för tillfället läser Marriage Plot av Jeffrey Eugenides. Det är en sanning med modifikation, istället för "läser för tillfället" skulle det kanske stå "bok jag läste ett kapitel i för ett halvår sen och som sedan dess legat på nattduksbordet".

Jag kan inte minnas att jag hållit på så här tidigare, men i år har det helt ballat ur. Mitt bokläsande, alltså. Och med ballat ur menar jag att jag läser flera böcker samtidigt och därmed inte läser klart nån. När jag pluggade i våras tappade jag lite läsfart och kanske är det därför, jag vet inte. Förutom på semestern, då slukade jag i sedvanlig ordning bok efter bok. Det var härligt, det är ju det jag vill göra. Kanske helt enkelt ska avverka en i taget. Eller bara sluta läsa om jag inte riktigt kommer in i den- för övrigt något jag har svårt med. Baksidan av att vara plikttrogen.

Här är de böckerna jag läser just nu. Eller har börjat läsa i det senaste halvåret och sedan lagt på nattduksbordet:

Agaat: Den här hade vi i bokklubben sist. Jag hann bara 150 av dryga 700 sidor innan det var dags för träffen, men jag var i gott sällskap av nästan alla andra. Förutom en. Och hon som hade läst hela tyckte den var jättebra. Det står överallt att det är en klassiker, men jag vet inte jag. Jag dras inte med i den. Har en teori om att jag behöver flera timmar i sträck för att sugas in i den, ska nog testa det innan jag ger upp. Kanske till helgen?

Moranthology: Den jag liksom läser i mer aktivt just nu. La vantarna på den i England i somras eftersom jag storgillade "How to be a woman". Den här är lite spretigare, vilket inte är så konstigt eftersom det är en samling av hennes krönikor. Ibland skriver hon om brittiska personer och företeelser som jag inte har full koll på vilket nog gör att jag missar en och annan poäng (om inte Pete är i närheten och jag kan fråga, vill säga). Men den är helt ok och får bli den bok jag ska läsa ut först, om jag nu ska försöka ta en i taget.

Harry Potter: I Florida i vintras läste jag Min kamp 5 och drogs med i Knausgårds ångest. Den var väldigt bra men efteråt kände jag mig helt uppäten av hans tankar och lite lätt utmattad. Hade till min lycka även packat ner Harry Potter som kändes som en lagom motvikt så då började jag med den, men hann inte klart den och sen vet jag inte vad som hände. Den ska jag läsa, gillar Harry och hans vänner.

Stjäl som en konstnär: En liten bok om kreativitet som jag tyckte verkade rolig och eventuellt inspirerande. Den var väl inte så särskilt bra i ärlighetens namn, men kräver nog bara ungefär tio minuter av min tid för att bli utläst. Det får jag försöka klara av.

Marriage Plot: Ja, den var det så länge sen jag läste att jag nog får börja om med. Kommer knappt i håg nåt förutom ett vagt minne av en universitetsmiljö och föräldrar som kommer och hälsar på. Läste författarens Middlesex på ett väldigt utdraget sätt, som trots det visade sig vara en av de bättre böcker jag läst så jag har ganska höga förväntningar på den här boken. Så jag kommer börja om och hoppas att de infrias.

Downton Abbey.

Men kära hjärtanes, jag har ju helt glömt bort att berätta var vi var i somras! Nämligen här:

Känns det igen? Just det, Downton Abbey eller som det heter i verkligheten, Highclere Castle. Först svängde vi förbi när vi körde från Stansted ner till Devon men möttes av en skylt som meddelade att det var stängt för allmänheten. Mycket sorgligt. Men det visade sig att det skulle öppna några dagar senare så när vi var hos Petes bror i Oxford åkte vi dit. Och det var väl värt ett besök! Vackert slott och fina omgivningar med en stor park där man kunde picknicka och titta ut över de gröna engelska kullarna.

 
Självklart betalade vi en slant och gick in i huset. Där stod det en liten engelsk tant i varje rum, redo att informera om allt som har med slottet att göra. Och TV-serien såklart, som att de spelar in allt där förutom köksscenerna och att inspelningen av den kommande säsongen hade avslutats några veckor tidigare. Vi var väl i ärlighetens namn mer intresserade av TV-serien än av slottets riktiga ägare, lord någonting som jag inte kommer ihåg. Vi kände igen oss i varje fall, även om allt kändes lite mindre än vad det ser ut att vara på TV.

Sen promenerade vi runt på ägorna, bl.a. ner till en "Secret garden" där vi gick runt tills det blev dags för blöjbyte på Petes brorsson och storebrorsan skrek ut över nejden: "Lucas did a stinky poo! It is really stiiiiinky!"

Ympning.

Är det inte väldigt märkligt att man kan ympa äppelträd så att det börjar växa olika sorters äpplen på samma träd? Just dessa äpplen fick vi av några kompisar i helgen och på deras träd växer det fyra olika sorters äpplen. Undrar vem som kom på det från början? Och hur gick det till?

Frukost-TV.

I morse åt jag frukost framför TV:n. Närmare bestämt den här frukosten:

Jag kollade på senaste avsnittet av True Blood. Avsnittet där Eric Northman, dvs Alexander Skarsgård, sitter i en solstol i "Åre, Sweden" och läser "Den allvarsamma leken" av Hjalmar Söderberg.

Mycket roligt. 

September.

Jag har de senaste veckorna haft den 1 september som riktmärke för när det är dags att börja omfamna hösten. Så passande då att jag vaknade av att regnet smattrade mot rutan i morse. Men när jag skulle ut och handla mat förut kände jag- trots att jag redan i fredags föll till föga och drog på mig mina svarta jeans- att jag inte ville släppa shortsen för säsongen. Så jag gick till affären som en schizofren i shorts, flipflops och lång regnrock. Det blev både blött och kallt. Det är dags helt enkelt- omfamna hösten.