Doping.

I fredags var jag och Maggan på genrepet av Pigan och sen gick vi till Pustervik och pratade först om rimligheten i RUT-avdrag och sen om att Maggan om en och en halv vecka åker bort för att spendera hösten i USA. Vi kunde även glädja oss åt att vi kommer att ses i San Francisco i november, detta är ju väldigt bra. Sen gick vi till Rover och då var det Maggans tur att köpa ölen. Hon kom tillbaka med ett litet skamset leende och sa att "förlåt, men nu blev det visst en väldigt stark öl. 7, 9 procent! Jag tog den bara för att den hade roligt namn, Punch Drunk IPA, och när jag sa oj, vad stark den är så bartendern att, ja vad trodde du punch drunk stod för?"

Och stark var den. Det blev som det blir när man dricker starka drycker, vi blev lite glada i hatten. Inget oregerligt på något sätt men lite salongs. Och sen hände det märkliga, vi cyklade hemåt och började trampa uppför Stigbergsliden. Jag var som vanligt redo för att det skulle bli tungt och att hoppa av cykeln och leda, men vi bara trampade på. Det gick så lätt så jag har väl aldrig varit med om maken. Jag behövde knappt ta i utan bara cyklade upp med lätta tramptag. Tänkte förvånat att, herrejösses, inte kan väl de där TVÅ intervallpassen jag varit på redan ha fått den här effekten?

Sen skulle våra vägar skiljas åt, vi sa hejdå, vi skrattade åt ölen och Maggan sa att det var det värsta, vad lätt det gick uppför backen!

Hon också!

Då insåg jag. Detta var inte frukten av någon intervallträning. Vi var dopade. Med Punch Drunk IPA.