Great minds tänker lika fel.

I måndags kollade vi på Homeland och jag började fundera på vad Carrie heter i efternamn. Bradshaw var det enda som poppade upp i hjärnan, men det var ju fel. Så jag frågade Pete.

-Hmm…. Bradshaw?

Den där andra Carrie från den där andra TV-serien har tydligen satt sig. 

Asymmetriskt.

När jag tittar runt på bloggar och instagram så här i juletider konstaterar jag ofta att ja, visst lite julmys och pynt vill jag väl ha, men att folk orkar hålla på så mycket som de gör. Det fascinerar mig. Men trots denna njugga inställning går tydligen nånstans även min skamgräns för hur lite man kan engagera sig i julpyntet. Och det är när adventsljusstaken stör mitt symmetriska sinnelag:

Karantän.

Efter en dag utan mat (som stannade i kroppen i varje fall) och sen en dag med bara te och rostebröd (nån mer än jag som bara kan/vill äta te och rostebröd vid sjukdom?) kändes det bra att duka upp en vanlig frukost, såhär min sista dag i karantän. En annan bra sak - a´la tur i oturen - var att Netflix lagt ut en ny säsong av Weeds, nämligen den sista, säsong 8. Så den har jag ägnat min konvalescens åt och nu är den slut. För evigt! Sista säsongen, det känns lite sorgligt. 

Apropå semestern.

Vad man inte vill höra när man checkar in på b´n´b bara en liten, liten promenad bort från stranden:

"There´s a two day storm coming in."

Synd också att den visade sig stanna i tre dagar.

Tillbaka.

Hallå? Är det någon där?

Ingen?

Inte någon?

Nej, jag misstänkte nästan det. Om jag inte visste bättre hade jag också trott att bloggen gått och självdött, men det har den inte. Jag åkte bara bort på en lång semester och försummade helt enkelt den här lilla bloggen.

Men, nu är jag tillbaka. Lite omtöcknad och snurrig av jetlag, men ändå. Tillbaka!

Hänt sen sist.

Jag åkte till Stockholm över dagen och fick ställa klockan på väckning denna okristliga tid.

Grynkorvens dag.

Jag har lärt mig att om man inte kommer från mina hemtrakter, Skaraborg, så förstår man inte riktigt vad jag pratar om när jag pratar om grynkorv.

-Menar du fläskkorv? Eller julkorv? Eller köttkorv? 

Medan jag himlar med ögonen och bara: Neeeeeej, GRYNkorv!

Alltså. Det är en korv med nöt- och fläskkött som man har slängt korngryn i (från allra första början för att dryga ut antar jag?). Tadaa, grynkorv. Sen kan man äta den med potatis och senapssås eller kanske potatismos. Idag tänkte jag äta den the farmor way, med potatis också häller man på lite av spadet på potatisen. Det kanske inte låter så gott men jag lovar er, det är det.

Men varför detta tjat idag? Jo förstår ni, det är grynkorvens dag. Den tredje torsdagen i oktober, allt enligt grynkorvsakademin. Där kan förresten alla intresserade lära sig mer om grynkorvens historia. Herregud, nu när jag går in där så ser jag att Kometen serverade grynkorv idag. Och jag var inte där. Sorgligt är ordet, men å andra sidan kanske jag ska vara glad att korven sprider sig över landet om så bara den tredje torsdagen i oktober.

Hej på dig lilla grynkorv.

En helt vanlig morgon.

Nu har det blivit så mörkt på morgonen att vi börjat med uppvakningslampan. Åh, uppvakningslampan, du är en livräddare under de mörka månaderna. Istället för att tvinga upp sig själv i ett beckmörker så vaknar man lite långsamt av att den börjar sprida dagsljus i rummet. Lagom till att radion går igång i köket är det ljust i rummet som om solen hade gått upp utanför fönstret. Det är riktigt fint det. Den här morgonen gick till som de allra flesta morgnar, att vi vaknade av radion och lampan vid sju och låg och blundade lite till innan jag sträckte mig efter telefonen och kollade Instagram. Det kan tyckas hysteriskt, jag vet, men jag har insett att jag verkligen gillar att ha det som morgonrutin. Ligga kvar lite i sängen och kolla Instagram. Sen fortsatte allt som vanligt, jag duschade och Pete skulle koka ägg, men- ve och fasa- äggen var slut. Jag kokade min vanliga gröt och tog ett par knäckisar istället för äggen. Läste högt ur GP om en farbror som var 90 år och igår tog 88 kilo i bänkpress, vars enda kostråd var: ät gröt med lingon. Precis det jag äter! Varje dag! När jag blir 90 ska jag också ta 88 kilo i bänkpress. Eller kanske inte.

Vädret visade sig alldeles göteborgskt, mulet och regnet. Så jag tog på mig en regnjacka över den vanliga jackan, stoppade Filip och Fredriks podcast i öronen och promenerade genom regnet till jobbet. På vägen passerade jag en skrapad trisslott på marken, noterade den, hann tänka- ska jag kolla om det är nån vinst, men stannade inte och ögonblicket var över.

Tänk om jag kunde varit miljonär nu?

Trots allt väldigt osannolikt. 

Kontor då och nu.

Den här bilden lade jag ut på Instagram igår. Min kollega hade rensat en låda med gamla foton och hittat några från ett kontor på 70-talet. Jag älskar sådana bilder, tidsdokument från vardagen. Förutom det här fotot var det också ett från samma kontor på en tuff tjej i slips och en ung man, som vi förmodade var kontorets casanova. Jag tänker att jag kanske borde ta lite kort på jobbet? Men å andra sidan konstaterade vi också att här är inget nytt under solen. Lägg till en dator, men pappershögarna är intakta. Det kanske syns lite dåligt, men det ligger också en clementin på hans skrivbord. På mitt ligger det alltid en apelsin. Min lilla apelsin som jag äter som efterrätt på lunchen. Undrar om han också gjorde så?

Tunnelseende.

God mat.

Apelsin i mat är inte direkt något jag vanligtvis hurrar för, men när jag inventerade skåpen och jämförde med Arlas receptapp tidigare hittade jag det här receptet: Bulgur med lax och limedressing.

Och herregud, vad gott det var. Jag tror jag var tvungen att berömma mig själv och min matlagning cirka tre gånger under måltiden för att slutligen när jag stoppat ner resterna i en matlåda utbrista: "I have to say it again - this is awesome!"

Nu längtar jag till i morgon lunch när jag ska äta upp resterna. Mmmmmm. 

Den dimmiga serien.

Luftballong.

Jag har ägnat delar av dagen åt att läsa Bea Uusmas bok om Andrée-expeditionen till Nordpolen. Den var bra! Intressant och spännande.

Vilket stôllaprov ändå, att åka till Nordpolen i luftballong.

Promenaden hem.

Pete hoppade på spårvagnen på Vågmästarplatsen men jag kände för att röra på mig och stoppade in lite podcast i öronen och promenerade hem över bron och längs vattnet. Lite med förhoppningen att kunna stå på bron och beundra min favoritutsikt, kranarna. Men just i dag var det ett sånt göteborgskt tillstånd att det inte gick att se långt från bron. Det var så dimmigt och fuktigt att det kändes som att gå i ett regn, trots att det inte regnade utan bara hängde i luften. Bara i Göteborg. Eller förresten, kanske i England också. I alla fall, först blev jag lite besviken men sen tänkte jag att det väl egentligen var perfekt, för mer göteborgsk än så blir knappast en utsikt. Kranar i regntung dimma.

Kville saluhall.

I dag tog jag och Pete spårvagnen till Kville saluhall, som jag varit sugen på att besöka sedan den öppnade. Och jag blev inte besviken. Den är liten, men har en känsla av rymd genom att den är öppen hela vägen upp till taket där det hänger en gigantisk kristallkrona. Jag gillade den mycket.

Tror det fanns en disk av varje, alltså en med fisk, en med kött, en med ost och så vidare. Allt såg fräscht ut.

Först trängdes vi lite med alla andra och spanade lite bland diskarna och sedan gick vi en trappa upp och åt en peruansk lunch. Quinoasallad för mig och ceviche för Pete.

Sen tog vi en kaffe på maten och en sväng förbi ostdisken och köpte med oss ett par godbitar hem.

Kanelbullar.

Antal kanelbullar jag ätit idag, denna dag som är kanelbullens dag: 1.

Mer blir det nog inte heller. 

Slökonsumtion.

I dag har jag betett mig som vore det tidigt 2000-tal. Det vill säga, jag kom hem, satte på TV:n och sen dess har jag kollat på den. Så gjorde jag alltid "förr i tiden", men under någon tidpunkt började internet och datorn knuffa bort TV:n.

Det intressanta i det hela, och som jag tänkt en del på, är att jag har till samma beteende då som nu. TV som dator. Då: tittade på något jag verkligen vill se och sen zappade jag runt och slökollade utan mening. Nu: kollar de bloggar och sidor jag vill och sen fastnar jag i slösurfande utan mening.

Min slutsats är att summan av min slökonsumtion av media är total. 

Tisdagslista.

Listor är inte så vanligt förekommande i den här bloggen men jag hittade den här på nio till fem-bloggen och fick feeling. 

Vad har du på dig?


Så fort jag kommer innanför dörren slänger jag av mig vad jag nu råkar ha haft på mig och kryper i myskläderna. Här orkar man inte gå runt i jeans hemma, sörrni. Så ett par cirka 15 år gamla Adidasbyxor och en gammal grå sweatshirt-aktig sak.

Hur mår du?

Jo tack, bara bra.

Vad önskar du just nu?

Åh, i smått: en bit choklad till. Den önskningen kommer snart att gå i uppfyllelse, skulle jag tro. Sen har jag en hel massa andra drömmar/önskningar/planer som snurrar runt i huvudet. Men de får nog stanna där.

Vad ska du göra imorgon?
I 
morgon ska jag träna på morgonen, jobba och sen tänkte jag ansöka om nytt pass.

Och på fredag?
Åh, jag vet inte. Äta nåt gott i varje fall, på lokal eller hemma. Det måste man!

Vad skrattade du senast åt?
Jag småfnissade lite när jag kollade ett avsnitt av Veep precis.

Vad grät du senast åt?
Blev lite tårögd när vi såg sista avsnittet av Bron häromdan.

Senaste köp?
Diverse mat, bl.a. grönsaken med det roliga namnet butternutpumpa.

Vem sov du senast med? 
Sambon. Som sig bör.

Vad läser du just nu?
Moranthology av Caitlin Moran.

Senast sedda film?
Hm. Låt mig tänka. Vilken var den senaste film jag såg.... Kan det ha varit Susanne Bier-filmen om ett bröllop i Toscana? Den var sådär.

Vem var den senaste som ringde dig?
Någon som ville prata om mitt elavtal. Jag var inte lika intresserad.

Senast 3 inkomna sms?
Checked!
Sen är det ett från telesvar och ett med en påminnelse om blodgivning. Så himla ovärt att blogga om men that´s the truth.

Vad stod det i ditt senaste skickade sms?
You´re eating at work right?

Vem skrev senast åt dig på facebookchatten?
En kompis om en eventuell biodate.

Vart vill du åka just nu?
Ingenstans just nu. Antagligen för att jag faktiskt ska åka nånstans ganska snart.

Nästa planerade resa?
USA! Yay.

Dagens bästa.
Att en kollega var tillbaka på jobbet efter att ha varit borta ett tag.

Sådär, då var det lilla roliga slut. Bäst jag går ner till tvättstugan och tar hand om tvätten då!

Söndagkväll.

Håret är tvättat. Träningsväskan är packad. Matlådan är full med rester. Räkningarna är betalda. Samtliga söndagsbestyr är avklarade och det är därmed dags att avnjuta sista avsnittet av Bron - första säsongen alltså. 

Höstrusk.

Drömmar.

Idag hamnade jag i ett samtal om drömmar och jag berättade om den senaste drömmen jag kommer ihåg, att jag var ute och körde gummibåt på ett ishav och kryssade bland isflaken. Stormigt och jävligt var det också. Det känns inte som man behöver en fil.kand. i drömtydning för att ge sig på att tyda den lilla godbiten, va? Dock är det kanske inte så illa som det verkar för kvällen innan hade jag sett Bea Uusma berätta om sin bok om Andrés expedition till Nordpolen i Babel.

Sen kom vi in på den klassiska stressdrömmen- att man har en tid att passa, typ ska med ett flyg, och det är bråttom men man kommer bara inte iväg. Utan istället velar man runt och drar igång diverse projekt som att börja baka bröd eller något annat i den stilen. Jag har tänkt att ok, jag kanske är stressad för något och jag är tidspessimist, hatar att vara sent ute, så det är väl det den här återkommande drömmen betyder. Men så sa en kollega något intressant, att tänk om det handlar om något större. Att det inte är vardagsstress det handlar om utan ens större mål eller visioner. Att man kanske har en dröm i livet, som t.ex. springa maraton, öppna B&B i Frankrike, bli silversmed, skriva en bok (eller vad det nu är, ni fattar), men att man aldrig kan ta tag i den för det kommer massa annat i vägen hela tiden.

Det ska jag tänka på nästa gång jag vaknar upp och har spenderat natten med att försöka hinna till något tåg men ändå aldrig lyckats komma utanför dörren. Vart var det jag egentligen var på väg?

Det extra rummet.

Vilken himla tur att vi flyttade i våras så vi fick ett extra rum!

 För var skulle vi annars ha all tvätt?

Agaat.

Alltså puh. Nu har jag kämpat, ja jag menar verkligen kämpat, mig igenom Agaat. 713 sidor och jag tyckte aldrig den blev bra, så det var minst sagt halvhjärtat på slutet.

Men jag undrar när jag ska komma över det där med att läsa ut alla böcker? Den här boken har jag ju inte ens tyckt om att läsa utan bara på ren envishet, eller kanske onödig pliktkänsla, jobbat mig igenom. Det hade ju varit bättre att sluta och läsa någon annan bok istället, som jag verkligen uppskattade att läsa.

Jag tror att svaret ligger i dilemmat av att en del av de riktigt bra böckerna måste man kämpa sig in i innan man sugs in i den. Så det är lite svårt att veta hur länge man ska kämpa, för de där läsupplevelserna vill man ju inte gå miste om. Och recensionscitaten på den här boken var ju inte dåliga, enligt New York Times t.ex. är boken "skälet till att människor läser romaner och författare skriver dem".

Ja, det gäller tydligen inte den här människan i varje fall. 

Det etiska dilemmat.

Ska jag- så fort vi tittat klart på säsong ett med engelsk text- börja med säsong två av Bron? Som jag antar inte finns med engelsk text på SVTplay. Eller är det okamratligt mot den bättre hälften som inte förstår tillräckligt mycket utan engelsk text?

mvh, den svenskspråkiga delen i det tvåspråkiga hushållet

Street therapy.

Croissanter.

Det där med en croissant, eller i mitt fall snarare en pain au chocolat, på lördagsmorgnarna blir ju lätt beroendeframkallande när man bor granne med ett franskt bageri. Ett bageri som brukar stänga fem veckor under sommaren, vilket vi såklart unnar dem så hårt som de jobbar, men... Då blir det svårare med färskt bröd för oss bortskämda i grannskapet. Så kom jag på i somras att jag hade hört att det finns nån slags bake off-croissantsmet på burk som man kan göra, snabbt och lätt. Men när jag irrade runt i affären visste jag varken var jag skulle leta eller vad det var egentligen var jag letade efter. Jag menar en konserv med smet? Tyckte det lät så konstigt att jag inte ens frågade någon när jag irrat klart. Men! Igår kom Hanna to the rescue. Vi hade pratat om detta och hon hittade burkarna i kyldisken brevid "poffpizzan" (vad är det? frågade jag då med uppspärrade ögon). Så, i morse var det dags att prova.

 När jag öppnade burken vällde degen ut. Det var lite roligt/läskigt.

Sen var det bara att skära i markeringarna, "croissant for dummies".

Och rulla ihop. Men det var väl där ungefär som den här "dummien" eventuellt misslyckades. Lite smala, va? Hoppades på någon form av magisk jäsprocess i ugnen så det skulle få en vanlig croissant-form.

Så blev dock inte fallet. Däremot blev de goda, så man får ju inte låta sådana småsaker som utseendet på bakverken förstöra en god frukost. 

Reality.

"We´ve been living in a dream world", sa Pete igår morse när jag tyckte att det var kallt när termometern visade 10 grader.

Och ja, ungefär så känns väl den här sommaren och början på hösten, som en drömvärld vad gäller vädret i varje fall. Jag gick glatt runt i shorts så sent som i lördags. Men nu är det regnställ och vantar som gäller på morgonen.

Back to reality, helt enkelt.

Födelsedag.

Igår fyllde Pete år, vilket firades med sedvanlig fransk födelsedagsfrukost. På kvällen fortsatte firandet med hamburgarmiddag och sen ett avsnitt av Bron som vi hittat på Netflix med engelsk text. Och ursäkta att vi är flera år sena nu, men vad bra det är!

Doping.

I fredags var jag och Maggan på genrepet av Pigan och sen gick vi till Pustervik och pratade först om rimligheten i RUT-avdrag och sen om att Maggan om en och en halv vecka åker bort för att spendera hösten i USA. Vi kunde även glädja oss åt att vi kommer att ses i San Francisco i november, detta är ju väldigt bra. Sen gick vi till Rover och då var det Maggans tur att köpa ölen. Hon kom tillbaka med ett litet skamset leende och sa att "förlåt, men nu blev det visst en väldigt stark öl. 7, 9 procent! Jag tog den bara för att den hade roligt namn, Punch Drunk IPA, och när jag sa oj, vad stark den är så bartendern att, ja vad trodde du punch drunk stod för?"

Och stark var den. Det blev som det blir när man dricker starka drycker, vi blev lite glada i hatten. Inget oregerligt på något sätt men lite salongs. Och sen hände det märkliga, vi cyklade hemåt och började trampa uppför Stigbergsliden. Jag var som vanligt redo för att det skulle bli tungt och att hoppa av cykeln och leda, men vi bara trampade på. Det gick så lätt så jag har väl aldrig varit med om maken. Jag behövde knappt ta i utan bara cyklade upp med lätta tramptag. Tänkte förvånat att, herrejösses, inte kan väl de där TVÅ intervallpassen jag varit på redan ha fått den här effekten?

Sen skulle våra vägar skiljas åt, vi sa hejdå, vi skrattade åt ölen och Maggan sa att det var det värsta, vad lätt det gick uppför backen!

Hon också!

Då insåg jag. Detta var inte frukten av någon intervallträning. Vi var dopade. Med Punch Drunk IPA.

Chocken.

Häromdagen tänkte jag att nu är det dags att gå till Casa Nostra, att det var alldeles för länge sen. Casa Nostra, min absoluta favoritrestaurang, denna genuina, varma, avslappnade och mysiga lilla italienska pärla i Linnéstan. Så idag var jag och Pete ute och gick och på väg att passera restaurangen när jag frös mitt i ett steg. En bänk? "Björk och bambu"? Det var något som inte stämde. En titt in i fönstret visade att inredningen var utbytt, menyn var utbytt, ja hela restaurangen var utbytt. Casa Nostra finns inte mer. 

Bästa "Björk och bambu", jag har inte något emot just er. Det är bara det att jag kommer att sakna Casa Nostra något så fruktansvärt. 

Utropstecken.

Jag vet inte hur det är med er, men min mailbox skriker till mig när jag öppnar den. Så här kan det se ut:

Förlängd kampanj!
Vinn en resa till New York!
Vi saknar dig!
Missa inte!
Personliga Mors Dag-gåvor till 40 % rabatt!
Sista 24 timmarna med upp till 70 % rabatt!

Utropstecken och uppmaningar att jag ska fynda, fynda, fynda och handla, handla, handla. Och mitt bland alla dessa mail döljer sig några andra ämnesrader, av betydligt viktigare slag, med eller utan utropstecken:

Akut läge Syrien: vi behöver din hjälp!
Humanitär katastrof hotar i Centralafrikanska republiken

Det känns som att min mailbox är en allmän bild av hur informationsflödet ser ut idag. Bland alla handla! fynda! köp! missa inte! är det någon som försöker peta oss på axeln och lite försynt säga: ursäkta, men just nu dör folk och det är akut. 

Ett budskap som nästan sköljs bort av alla andra utropstecken.

Tekniken.

Det är ju fantastiskt det här med teknik. Att jag kan skicka musik från Spotify i datorn till förstärkaren, helt utan sladd, så att det ljuder ut i vardagsrummet. 

Fantastiskt. 

Synd bara att det bryts med jämna, eller kanske snarare ojämna mellanrum. Så att det blir små små uppehåll i musiken. Dessa små små uppehåll håller på att driva mig till vansinne. 

Eventuellt är det bara en tidsfråga tills jag går tillbaka till CD-skivor. Eller varför inte kassettband.

Igår.

Jag har sagt det förr den här sommaren, närmare bestämt för tre veckor sen och för två veckor sen. Och antagligen innan dess, som svensk vet man ju att varje dag med fint väder kan vara den sista på en sisådär åtta, nio månader. Men den här gången måste det ju vara sant- den här helgen måste vara sista sommarhelgen.




Eller? Ja, inte vet jag. Den här never ending sommaren 2013 har ju levererat över alla förväntningar.

Men jag räknar med att det var årets sista dopp som företogs igår. Vi cyklade ut till havet, jag doppade mig direkt i vattnet som inte var särskilt varmt men ändå rätt skönt när jag hämtat andan. Sen hängde vi där på den solvarma klippan, med fika och böcker. Notera Geisha-kakan som jag till min glädje hittade i mataffären häromdan. Älskar Geisha.

Det hade varit så förargligt.

Puh.

Sitter just nu och andas ut i köket efter att ha varit på Hemköp och hämtat ut ett H&M-paket, gått till Plankan och ätit middag, ICA för att handla lite och slutligen hem för att inse att H&M-paketet INTE KOM MED HEM. Pete gjorde en snabb utryckning och som tur var fanns paketet kvar på Plankan.

Nog för att jag egentligen tänkt att inte shoppa på ett tag, men det hade väl varit ett väl grymt sätt att straffa mig, genom att få tappa bort kläderna och ändå få en räkning hem på posten.

Anyway, nu blir det popcorn och del två av The Americans. 

Det här med böcker.

I högerkanten här på bloggen står det att jag för tillfället läser Marriage Plot av Jeffrey Eugenides. Det är en sanning med modifikation, istället för "läser för tillfället" skulle det kanske stå "bok jag läste ett kapitel i för ett halvår sen och som sedan dess legat på nattduksbordet".

Jag kan inte minnas att jag hållit på så här tidigare, men i år har det helt ballat ur. Mitt bokläsande, alltså. Och med ballat ur menar jag att jag läser flera böcker samtidigt och därmed inte läser klart nån. När jag pluggade i våras tappade jag lite läsfart och kanske är det därför, jag vet inte. Förutom på semestern, då slukade jag i sedvanlig ordning bok efter bok. Det var härligt, det är ju det jag vill göra. Kanske helt enkelt ska avverka en i taget. Eller bara sluta läsa om jag inte riktigt kommer in i den- för övrigt något jag har svårt med. Baksidan av att vara plikttrogen.

Här är de böckerna jag läser just nu. Eller har börjat läsa i det senaste halvåret och sedan lagt på nattduksbordet:

Agaat: Den här hade vi i bokklubben sist. Jag hann bara 150 av dryga 700 sidor innan det var dags för träffen, men jag var i gott sällskap av nästan alla andra. Förutom en. Och hon som hade läst hela tyckte den var jättebra. Det står överallt att det är en klassiker, men jag vet inte jag. Jag dras inte med i den. Har en teori om att jag behöver flera timmar i sträck för att sugas in i den, ska nog testa det innan jag ger upp. Kanske till helgen?

Moranthology: Den jag liksom läser i mer aktivt just nu. La vantarna på den i England i somras eftersom jag storgillade "How to be a woman". Den här är lite spretigare, vilket inte är så konstigt eftersom det är en samling av hennes krönikor. Ibland skriver hon om brittiska personer och företeelser som jag inte har full koll på vilket nog gör att jag missar en och annan poäng (om inte Pete är i närheten och jag kan fråga, vill säga). Men den är helt ok och får bli den bok jag ska läsa ut först, om jag nu ska försöka ta en i taget.

Harry Potter: I Florida i vintras läste jag Min kamp 5 och drogs med i Knausgårds ångest. Den var väldigt bra men efteråt kände jag mig helt uppäten av hans tankar och lite lätt utmattad. Hade till min lycka även packat ner Harry Potter som kändes som en lagom motvikt så då började jag med den, men hann inte klart den och sen vet jag inte vad som hände. Den ska jag läsa, gillar Harry och hans vänner.

Stjäl som en konstnär: En liten bok om kreativitet som jag tyckte verkade rolig och eventuellt inspirerande. Den var väl inte så särskilt bra i ärlighetens namn, men kräver nog bara ungefär tio minuter av min tid för att bli utläst. Det får jag försöka klara av.

Marriage Plot: Ja, den var det så länge sen jag läste att jag nog får börja om med. Kommer knappt i håg nåt förutom ett vagt minne av en universitetsmiljö och föräldrar som kommer och hälsar på. Läste författarens Middlesex på ett väldigt utdraget sätt, som trots det visade sig vara en av de bättre böcker jag läst så jag har ganska höga förväntningar på den här boken. Så jag kommer börja om och hoppas att de infrias.

Downton Abbey.

Men kära hjärtanes, jag har ju helt glömt bort att berätta var vi var i somras! Nämligen här:

Känns det igen? Just det, Downton Abbey eller som det heter i verkligheten, Highclere Castle. Först svängde vi förbi när vi körde från Stansted ner till Devon men möttes av en skylt som meddelade att det var stängt för allmänheten. Mycket sorgligt. Men det visade sig att det skulle öppna några dagar senare så när vi var hos Petes bror i Oxford åkte vi dit. Och det var väl värt ett besök! Vackert slott och fina omgivningar med en stor park där man kunde picknicka och titta ut över de gröna engelska kullarna.

 
Självklart betalade vi en slant och gick in i huset. Där stod det en liten engelsk tant i varje rum, redo att informera om allt som har med slottet att göra. Och TV-serien såklart, som att de spelar in allt där förutom köksscenerna och att inspelningen av den kommande säsongen hade avslutats några veckor tidigare. Vi var väl i ärlighetens namn mer intresserade av TV-serien än av slottets riktiga ägare, lord någonting som jag inte kommer ihåg. Vi kände igen oss i varje fall, även om allt kändes lite mindre än vad det ser ut att vara på TV.

Sen promenerade vi runt på ägorna, bl.a. ner till en "Secret garden" där vi gick runt tills det blev dags för blöjbyte på Petes brorsson och storebrorsan skrek ut över nejden: "Lucas did a stinky poo! It is really stiiiiinky!"

Ympning.

Är det inte väldigt märkligt att man kan ympa äppelträd så att det börjar växa olika sorters äpplen på samma träd? Just dessa äpplen fick vi av några kompisar i helgen och på deras träd växer det fyra olika sorters äpplen. Undrar vem som kom på det från början? Och hur gick det till?

Frukost-TV.

I morse åt jag frukost framför TV:n. Närmare bestämt den här frukosten:

Jag kollade på senaste avsnittet av True Blood. Avsnittet där Eric Northman, dvs Alexander Skarsgård, sitter i en solstol i "Åre, Sweden" och läser "Den allvarsamma leken" av Hjalmar Söderberg.

Mycket roligt. 

September.

Jag har de senaste veckorna haft den 1 september som riktmärke för när det är dags att börja omfamna hösten. Så passande då att jag vaknade av att regnet smattrade mot rutan i morse. Men när jag skulle ut och handla mat förut kände jag- trots att jag redan i fredags föll till föga och drog på mig mina svarta jeans- att jag inte ville släppa shortsen för säsongen. Så jag gick till affären som en schizofren i shorts, flipflops och lång regnrock. Det blev både blött och kallt. Det är dags helt enkelt- omfamna hösten. 

Rätt kanal på rätt plats.

"I am so confused right now."

"You´re good at Sudoku, maybe you can help me."

Vem hade kunnat ana att ställa in kanalerna på dess rätta plats på TV:n skulle kännas som ett uppdrag i klass med att lösa Rubiks kub? Vi kände oss väl inte som de skarpaste knivarna i lådan när vi äntligen tog tag i detta efter att ha ignorerat det sen vi köpte den nya TV:n (rätt länge sen, milt sagt). Flyttade vi en kanal rätt knuffade den i väg andra som hamnade fel och så vidare. Men till slut så. Nu behöver jag inte få panik när jag inte hittar TV 8 och "The Americans" redan har börjat på torsdag. För nu ligger den på kanal 8. Smart, va.

PS. jag är inte så bra på Sudoku, men har inget emot att låta den villfarelsen leva vidare. DS.

Kaffet.

På lunchen gick jag ut i solen och köpte en kaffe. Satte mig på en bänk, snicksnackade med kollegorna och smuttade på kaffet. Efter en stund tog jag av locket.

Därefter är det oklart vad som hände. Men medan jag satt stilla och höll muggen stilla, lyckades kaffet som knappt täckte botten på muggen trotsa alla fysiska lagar och uppenbarligen hoppa ur muggen och fläcka ner min klänning.

Hur är det möjligt?

Lite lättare att leva.

Jag vet att jag tjatar om vädret. Men ändå. Som den här sommaren levererar är det svårt att inte tjata om det!*

Det känns verkligen som att det är lite lättare att leva när det är så här fint som det varit den här sommaren. Och nu är det någon fantastisk kombination av hög, klar höstluft och varma, gyllene solstrålar som eventuellt känns som det ultimata vädret- och ett värdigt crescendo på sommaren 2013.

För det är när det är så här härligt som man efter första konferensdagen i Varberg tar sina badkläder, går ner till det vackra kallbadhuset, går i vattnet och ligger där och guppar lite. Och ni vet ju, man ångrar aldrig ett bad. Det är när det är så här härligt som man tar med sin matlåda ut i solen och sätter sig på lämpligt ställe och äter och spanar på folk. Och när det blir lördag gör man en matsäck och åker ut i skärgården och lägger sig på en solvarm klippa.

Som sagt, lite lättare att leva.

*ja, hade det varit precis tvärtom hade jag väl tjatat om det också. Men definitivt inte i positiva ordalag.

Rapport.

Nog för att jag bestämde mig för att vänta med att omfamna hösten, men det där med att inte ta på sig långbyxor... Där fick jag falla till föga. 

Badutflykt.

Blev till min stora glädje utbjuden på badutflykt till Stora Amundön av en kompis idag. Och när jag hade doppat mig och låg i sanden med solen mot huden så tänkte jag, att den stannar tydligen lite till sommaren. Var nära att ge upp hoppet i veckan och hade nästat bestämt mig för att omfamna hösten när jag ångrade mig i sista stund. Istället för att omfamna hösten tar vi och suger de allra sista dropparna ur sommaren ett tag till, ok?

Den italienska katten.

Det där med långbyxor.

Ungefär två timmar efter att jag skrivit att jag inte skulle börja med långbyxor än på ett par veckor gick jag ut på balkongen och kände att löftet var i farozonen. Det var inte varmt direkt. Jag räddade situationen och äran med att ta på mig en långklänning och publicerade resultatet på Instagram.

Men väderleksrapporten i GP för veckan som kommer (en sisådär 15 grader) bådar inte gott. Återkommer med rapport om en vecka. 

Augusti.

Jag har värjt mig mot prat om att sommaren skulle vara slut och bestämt hävdat, i varje fall inom mig, att sommaren minsann kan vara hela augusti ut.

Men. Det har blivit lite svalare, lite regnigare och vädret ser inte ut att vända. På måndag är nog de flesta tillbaka på jobbet, mitt jobb, som de senaste veckorna varit något helt annat än vad det brukar vara med bara några få kollegor, hyfsat tysta telefoner och mailkorgar och solgassiga luncher på stentrappan. Genom balkongdörren hör jag i skrivande stund Way Out West från Slottsskogen och trots att jag fortsätter hävda att vi kommer kunna bada många gånger till så är väl festivalen kanske ett tecken på, om inte slutet, så början på slutet på sommaren.

Och kanske blir det bra. Jag ställde mig och lagade mat förut så att jag skulle få lite matlådor för jag orkar inte med det här sommaraktiga "jag orkar inte laga mat" längre. Nej, nu vill jag ha ordentlig mat och inte bara gazpacho och mackor. En återerövrad vardagsrutin. De där rutinerna är ju trots allt korsetten i vardagen som håller oss upprätta.

Men långbyxor, som jag inte kommer ihåg när jag hade på mig senast, det tänker jag inte ta på mig än på några veckor.

Hoppas jag. 

Att bada.

Sakta men säkert, jag skulle säga att det har varit en utveckling under de senaste 20 åren, har jag gått och blivit bekväm när det gäller det här med bad. Alltför bekväm får jag säga. Bekväm på att ett sätt att när en badmöjlighet har uppdagats har jag tänkt: "åh, vad jobbigt att byta om, också blir man blöt och ska torka, nej fy så omständligt, jag orkar inte och struntar i att bada".

Man kan kalla det badkruka. Eller tant.

Jag kände att jag var tvungen att ändra utvecklingen så den här sommaren har jag haft ett mission. Mitt eget lilla carpe diem/YOLO-mission med tillhörande motto:

"Man ångrar aldrig ett bad."

Så jag har badat. Utan att tänka efter om det är bekvämt eller inte. Och än så länge stämmer det, jag har hittills inte ångrat ett bad.

Till exempel klev jag i från den här bryggan i lördags. Ångrar det inte. 

Dagens plus och minus.

Gav mig ut för att uträtta lite ärenden tidigare idag. Det gick både bra och dåligt kan man säga.

Jag hoppade upp på cykeln och gav mig ut i regnet. Efter mitt sedvanliga väderknarkande var det väntat sedan flera dagar så jag blev varken överraskad eller irriterad över att jag blev lite blöt. Precis när jag passerat Järntorget hann jag tänka "värst vad bakhjulet vobblar, jag kanske ska lämna in cykeln" innan jag insåg att jag hade punktering. Fick leda tillbaka cykeln till Järntorget, parkera den, fylla på spårvagnskortet och hoppa på en spårvagn till Brunnsparken. Väl där gick jag upp på Droppen för jag hade tänkte ge blod. Men så kände jag att jag har lite lite lite ont i halsen, så där som att det kan bli nåt eller inte och när jag sa det så sa sköterskan att man måste vara 110 procent frisk och inte ens om man hade kunnat träna (vilket jag hade) ska man ge blod. Ok, ett ogjort ärende som får skjutas upp och jag fick hoppa på spårvagnen tillbaka till Järntorget och hämta upp cykeln som jag ledde bort till Slottsskogen, med stopp vid en fiskbil och Alvar och Ivars surdegsbageri (ikväll blir det räkor och gott bröd och kanske vitt vin- en fredagsklyscha på en torsdag).

Fixade mitt armband till Way Out West som jag ska gå på i morgon och började sen leda cykeln igen genom parken och ut på andra sidan i Majorna där det finns en cykelreparatör. Såg på håll att det såg lite misstänksamt ut, inga cyklar parkerade utanför verkstaden och mycket riktigt: "Semesterstängt". Bet ihop och knatade bort till nästa cykelreparatör som till min stora glädje lät meddela att jag kan hämta cykeln redan i eftermiddag. Gick hem med cykelhjälmen i den ena handen, en blöt papperspåse med surdegsbröd i den andra och ett skrynkligt kvitto från cykelverkstaden i jackfickan.

Sammanfattningsvis:

Minus:
Punka.
Mission blodgivning ej completed.
Cykelverkstad nr 1 semesterstängt.

Plus:
Köpt räkor och gott bröd.
Hämtat armband.
Cykeln snart lagad av cykelverkstad nr 2.

Det magiska fönstret.

Det här fönstret fanns på stället i Italien där vi valde trappor och utsikt, istället för inga trappor och ingen utsikt. Det fanns ingen balkong och det gick inte att sitta i fönstret, men jag hängde på fönsterkarmen och tittade på utsikten, havet och takåsarna. 

På kvällen, när vi kom hem efter middagen, och det hade mörknat stod jag där lite och tittade ut över byn i skymningen. Och lyssnade på alla ljud. Sorlet, klirrande glas och slamrande bestick från sena middagar, en fiskmås som flyger förbi och skriker, knatter från en vespa, en hund som skäller, kyrkklockan som ringer, en syrsa i fjärran, barnskrik, skratt, någon som ringer på en cykelklocka, musik.  

Underbart.

Havsluft.

Alltså, det är aldrig så skönt att vara trött som när man spenderat en dag till sjöss, andats frisk luft, badat i havet, torkat på en solvarm klippa och badat lite igen. Precis så var det igår och det var vansinnigt skönt att krypa till kojs och somna som ett litet barn. Klockan halv tio.

Kullar och berg.

En annan sak jag ska komma ihåg, förutom att alltid välja utsikt, är att finns det ett berg, en kulle i närheten så ska jag gå uppför det. Och när jag skriver detta så inser jag att det är ju samma sak egentligen. Då väljer man ju också utsikten. Både i England och Italien hittade vi berg att promenera på och det var hänförande vackert. Kombinationen fysisk ansträngning och vacker natur gör verkligen gott för själen. Och om vi lägger till den tredje komponenten, en belöning i form av en vacker- eller varför inte till och med hänförande utsikt- så blir kombinationen oslagbar.

Den italienska utsikten.

Och den engelska utsikten.