Hej Annika

I kväll blir det konsert igen. Jag har två favoriter, den ena är Håkan Hellström och den andra är Annika Norlin. Det bästa är att de aldrig gjort mig besviken. Och nu, två helger i rad! Ren och skär lyx.

Annikas låtar är som små små berättelser. De är roliga, smarta och sorgliga. Här skriver hon själv om poptexter. Jag hade nog kunnat gjort en blogg om enbart hennes låttexter (och kanske Håkans, på ett hörn).

I dag laddar jag med att läsa hennes blogg, lyssna på hennes skiva några varv och fundera på vilken låt jag är. Så här börjar nämligen den senaste Hello Saferide-skivan:

"People are like songs, it´s true. Some seem dull at first, but then they grow on you. Me I´m like Can´t get you out of my head. Annoying at first, but I make you want to dance. But you are the only one I´ve met who´s God only knows. I liked you the first time I met you, and it grows, and grows, and grows." (I wonder who is like this one, More modern short stories from Hello Saferide)

Jag har ännu inte kommit på nån sång, får nog fortsätta fundera på det. Vilken sång är du?