Just nu.

Här sitter vi i skenet av julgranen. Klockan tickar, Pete spelar någon trumhistoria på iPaden och jag läser bok. Vi har det bra. 

Tesco.

Det är obligatorisk när vi åker till England att åka till Tesco, som är en stor mataffär. Där ska vi gå gång upp och gång ner och storögt titta på all engelsk mat och fylla på det livsviktiga förrådet av bl.a. te.

Med "vi" menar jag alltså Pete.

(fast ok jag ironiserar lite nu för poängens skull, men sanningen är väl den att jag tycker det är rätt roligt att vandra i ett främmande lands mataffär)

Ingen mat till fattig krabat.

Igår var det fredag, vilket betyder att det var Spanarna i P1. Jag har inte hört det än, men tänkte bjuda på min egen lilla spaning. Varsågod, här kommer tre tecken på att Skandinavien infiltrerar i brittisk populärkultur.

Exempel nr 1:

Igår tog vi bussen till Manchester och gick i affärer, trängdes, svettades och handlade lite*. Vi satte oss på ett kafé, tog en kaffe** och kunde i ögonvrån se att TV:n visade It´s a wonderful life. Efter en stund tog den slut och istället började Mupparnas julsaga. Jag slängde ett öga på den och reflekterade inte nämnvärt över att jag förstod vad som hände trots att det knappt var något ljud på***. Och sen- i en fördröjd reaktion, likt Kalle Anka eller valfri tecknad figur, vände jag mig om och bara: 

"What? Varför har de svensk text på filmen???"

Istället för att fråga tog jag kort på skärmen. Sen gick vi därifrån mycket undrande, utan svar på detta mysterium. 

Exempel nr 2: 

På kvällen gick vi till puben och möttes av en skylt utanför som meddelade att det var "Karaoke night". "Maybe you can do ABBA", sa Pete. Men inte behövde jag det inte, för när vi öppnade dörren strömmade de ljuva tonerna av Dancing Queen ut i den fuktiga decembernatten och knappt hann vi beställa en öl innan sången övergick i SOS. Där inne i ett hörn av den heltäckningsmattebeklädda puben stod de här två söta tjejerna och sjöng ett ABBA-medley.

Det visade sig för övrigt att det inte var någon öppen karaokekväll utan de här tjejerna sjöng hela tiden. Efter pausen drog de igång med "The final countdown" för att sparka igång publiken. Need I say more?

Exempel nr 3:

Borgen ska börja gå på TV! Åh, jag älskar Borgen. Lyckliga engelsmän.

Där har ni det, tre tecken i tiden på att skandinaverna infiltrerar i populärkulturen på de brittiska öarna. Och då har jag inte ens tagit upp att Lisbeth Salander-filmerna har visats på TV när jag varit här- de svenska med Mikael Nyqvist och Noomi Rapace- och att Petes pappa följde den dansk-svenska kriminalserien Bron med stor spänning när den gick här på TV för ett tag sen. Och inte har jag tagit upp att det fanns en hel hyllsektion på Tesco med olika färdigrullade köttbullar, redo att stekas.

Likt Ingvar Storm kanske ni nu undrar vad detta kommer leda till i framtiden? Ja, detta mina vänner, kan jag tyvärr inte sia om. Men varför inte en brittisk variant av På spåret? On the track?

*en vårjacka! optimistiskt, va?
**och en mince pie respektive rocky road- julfrossandet är visst inte riktigt slut än, hrm
***det var så kallt att bokförarnas pennor hade frusit till is!

Resan.

Snön sveper över vägen när flygbussen åker på motorvägen mot flygplatsen. Plogbilarna kör över landnings- och startbanorna. Vi tittar på skärmen med avgångar när vi äter hamburgare/nudlar, men inte öl den här gången för sist blev det så bråttom att vi inte hann dricka upp den. Avgångstiden blir estimated departure tio minuter senare, vi tittar på varandra och säger att då hinner vi ju med planet i München. "Men vi har bara en timme". Vi går på planet, alla går på planet och alla sitter fastspända men planet rör sig inte. 

"Nu måste ni faktiskt vara tysta, det är väldigt jobbigt för mig när ni pratar så högt och för alla andra runt omkring också!" En kvinna vänder sig om till barnen bakom henne som börjar bli rastlösa och stimmar. En annan kvinna framför oss tar sig för pannan, reser sig och kommer tillbaka med tre glas vatten som hon ger till mamman som försöker lugna barnen. 

Piloten säger att startbanan stängts i tjugo minuter och vi väntar, sen isar de av vingarna och sen börjar planet åka. Planet åker runt och runt och runt, så länge att Pete hinner säga "we´re flying not driving" två gånger och jag hinner säga "ja, ja du har sagt det nu" en gång. Piloten säger att avisningstestet misslyckades och att vingarna måste avisas igen och att det inte går att chansa och att han är tacksam för vårt tålamod, vårt geduld för han är tysk. 

Sedan flyger vi och jag läser och slumrar och äter "wurstsallad". I München går vi av planet och någon frågar "Frankfurt?" och när vi säger "Manchester" skickas vi vidare. Vi får vatten och nya biljetter och taxibiljetter och ett hotellrum som är fint men lite märkligt med ett fönster in från rummet till badkaret och duschen. 

Sen vaknar vi och åker till flygplatsen innan hotellet börjat servera frukost och går på planet och tar kort på solen som skiner in genom fönstrena. Och det är julaftons morgon.

Christmas.

Julafton är inte någon större grej här i England. Vi pyntade lite och sen gick vi till puben, som vilken annan dag som helst. Istället är det juldagen gäller, Christmas Day. Förutom att det är annan mat på tallriken och ingen Kalle Anka på TV:n så var det inte så stor skillnad från ett svenskt julfirande. Släktingar, mat mat mat, klappar, matkoma etc. Också christmas crackers, en smällare som innehåller ett skämt, en liten grej (som t.ex. en hjärtformad pennvässare) och en papperskrona. Det är ju en stor skillnad förresten, att man har på sig en papperskrona när man äter. Festliga huvudbonader har jag inte sett på jul i Sverige, förutom en eller annan tomteluva då. Och julfezen i Kvarteret Skatan.

I alla fall, efter en skål för hälsan och ett "Happy Birthday Jesus!" åt vi kalkon och lite annat. Bl.a. stuffing som min bordsgranne ärligt talat inte visste vad det var men garanterade var en "taste sensation".

God fortsättning!

Det grämer mig att jag inte lyckades få ut en god jul-hälsning på bloggen om nu nån råkade titta in mellan julskinkan och klapparna. Men så kan det gå när man åker bort, blir försenad och till slut hamnar i ett land där man inte ens firar julafton. Mer om allt detta senare. Tills dess önskar jag god fortsättning!

Sås.

Någon gång över sillsallaten började vi prata om farmors finklänning som hade samma färg som just, sillsallat. Som så ofta när farmor kommer på tal kom även hennes köttbullar på tal. 

-Såsen, sa syrran, tänk om man hade receptet på såsen!

-Men det har ju jag, sa mamma. Nedskrivet för hand med noggranna instruktioner på en lapp!

Väl hemma från minijulbordet letade mamma upp lappen som sedan vandrade runt i skenet från julgranen och med På spåret i bakgrunden. "Såsen skall ej vara för tunn, det skall ej någon sås vara." Förutom de visdomsorden kunde vi konstatera att receptet mest var ett vanligt brunsåsrecept. Farmor måste haft en magisk touch, helt enkelt. För såsen, det var ingen vanlig brunsås det inte.

Potatiscurry.

Min serie "Jag lagar Lotta Lundgrens mat" fortsätter.  Det här är potatiscurry med saffran och jag är benägen att hålla med Lotta när hon skriver i boken att rätten inte gör sig på bild.

Julbord.

Åt julbord i eftermiddags och tänkte när jag tittade ner på tallrik nr två som bestod av enbart kött- och en klutt rödbetssallad- att det kändes lite bisarrt. Ungefär som ett avsnitt ur Historieätarna.

Äggtoddy.

Igår när jag åt frukost framför Nyhetsmorgon började jag bli lite orolig över vår stundande busstur till Malmö. Det var bilar som kört fast utanför Landskrona och myndiga personer som tyckte att man skulle hålla sig hemma. Nåväl, bussen gick som tåget längs en dimmig västkust och kom fram tio minuter innan utsatt tid. Allt gott och vi kunde gå på äggtoddy-fest hos kompisarna som planerat.

En fest, två äggtoddys, mer än två glas vin, fint umgänge, fantastiska julnötter, en promenad längs Västra Hamnen, en hamburgare och en bussresa senare är det söndag kväll och vi är hemma igen. Och snön är borta. Det tycker jag inte om.

Mat.

Jag har tidigare uttryckt mitt gillande för Lotta Lundgren. Jag läste inte hennes blogg när det begav sig, men sen såg jag lite på Landet Brunsås, lyssnade på Värvet-intervjun med henne, hennes sommarprat och ungefär där föll jag pladask. Så när Historieätarna började hade hon redan vunnit över mig. Men vad bra det är! Roligt, äckligt och tänkvärt, för herre vad glad jag är att leva idag ändå. Så man slipper äta karp kokt i sitt egna blod och dylika delikatesser. Eller svälta och äta soppa kokt på livrem och gräs, för den delen. I alla fall, jag kom på att hon ju har gjort en kokbok. Så jag köpte den. Och, föga förvånande, jag älskar den. I går gjorde jag första koket i min Lotta-odyssé i köket. Det blev thailändsk kycklingsallad och var förbaskat gott.

Nej, det ser väl kanske inte riktigt ut som på bilden, men vem bryr sig?

Julgodis.

Jag sitter på kökssoffan och tittar på en gryta som innehåller smör, socker, kakao, vaniljsocker- var det nåt mer?- ja, just det, grädde såklart. Detta ska bli fudge, Emmelies recept, och om allt går som det ska kommer det smaka som det gjorde när jag köpte på julmarknaden när jag var liten.

I år ska jag fira jul med Pete, i England. Och trots att de inte ens behagar fira julafton så har jag frångått mina traditioner av att sällan baka julgodis för jag tänker mig att jag ska imponera med hemlagat godis. Vi får väl se hur det blir. Sist jag gjorde julgodis var det knäck, som blev stenhård och väldigt uppskattad av pappa. Tills han bet av en plomb. Tandläkarräkningen var nog inte värd knäcknjutningen.

121212.

Men det magiska klockslaget 12.12 hade jag fullt fokus på mina rödbetsbiffar och inte på att det flög förbi en numerologiskt fulländad minut.

Hur blev det?

Mat, vin, bok- check.

Bad- check.

Nu så trött att jag måste lägga mig bums eftersom jag gick upp alldeles alldeles för tidigt i morse- check.

Ensam på hotell

Är på resande fot med jobbet och befinner mig på hotellet. Ser just nu fram emot följande:

1. Ta med min bok ner till restaurangen, läsa, äta och unna mig ett glas vin.
2. Tappa upp ett bad och fortsätta att läsa i detta bad.
3. Kolla på dokumentären om Lars Lerin på SVT Play.

Men först alltså, mat!

Guldklänningen.

I januari ska vi på bröllop- trevligt, trevligt- och jag bestämde mig för ett tag sen att det vore fint med en ny klänning. Jag tänkte guld, jag tänkte dyrt. Som om just dyrt vore ett legitimt kriterium, men det jag menade var väl snarare bra kvalitet. Igår var vi ute på stan och jag såg en jättesnygg guldig klänning i en cool affär, vände på prislappen och bara: 2 500 pix. Alltså, kanske lite vääääl dyrt, det är ju trots allt inte jag som ska gifta mig. Men ändå. När vi gick vidare så började jag på nåt sjukt sätt rättfärdiga för mig själv att den ändå kanske skulle vara värd det. Tills vi kom till Ebbe & Haldis där det hängde en 60-talsklänning i tjockt och redigt tyg i bra kvalitet (det var ju det jag ville åt ju- egentligen) med guldbroderier på. Som satt som en smäck! För 200 kronor!

Så nöjd med detta. Nu återstår bara att hitta en skräddare som kan fixa till den lite i halsen och korta den en aning. Nån som vet nån som är bra?

Statusuppdatering.

Jag ligger i soffan med datorn mot de uppdragna knäna och lyssnar på Petra Marklunds skiva- som jag gillar. Ser fram emot Så mycket bättre och Downton Abbey och pizza. Det är skönt med helg.

Vinterskog.

Hur man får behålla sin kund för evigt.

Jag var och klippte mig för ett tag sen och min frisör berättade att hon skulle ut på en långresa i december-januari. Så jag beställde en tid innan hon skulle åka, lite tidigt men jag kunde ju alltid boka om om det inte behövdes.

Denna klipptid var i dag och en halvtimme innan det var dags insåg jag att nej, jag behöver ju verkligen inte klippa mig. Men då fick jag ju gå dit i alla fall. Och så tänkte jag att jag får väl klippa mig lite ändå då. Men icke! Frisören konstaterade att det skulle vara helt onödigt att klippa mig, att det såg helt nyklippt ut, att det inte gjorde nåt att jag inte hade avbokat och sen klippte hon luggen gratis.

Hur bra?

Mycket bra!

Frisören heter Elin och salongen heter Kolla kolla på Andra Långgatan (tror inte de finns på internet).

Basketlag på väg.

Vi var iväg och möhippade/svensexade några kompisar i helgen och åkte bil dit med tre andra kompisar. Tre långa kompisar. Jag är 1,79- och jag var kortast. Fick således sitta i mitten av baksätet dit och tillbaka. 

Novembertröttheten.

Snart lägger jag vad som kan ha varit min tröttaste november nånsin åt handlingarna. Eller känns det kanske likadant varje november? Kanske. Eller nej, aldrig innan har jag verkligen gått och köpt vitaminer av olika slag*. Innan har jag bara pratat om att jag kanske borde göra det. Att solen inte skinit sen den där varma veckan i maj och det eviga regnandet har väl kanske gjort sitt också. Idag när det var isande kallt kände jag att det var lite skönt för att det liksom hände nåt. Inte bara det där gråa.

Nåväl. Tänkte också testa om jag blir piggare av att helt enkelt skita i att prata med alla jag möter om att jag är trött. Nu får det vara slut på det.

Nu ska jag titta på Historieätarna. Det är uppiggande.

*jag kan meddela att D-vitaminerna bara var början
**som det känns i varje fall

Ryggen.

Alltså, jag var på massage och fick typ ryggskott när jag skulle ta mig upp från britsen. Då känner man sig smidig. Och ung.

And two dogs.

Det är ju inte helt lätt det här med svenska, men Pete försöker. Igår satt han och översatte den här bildtexten:

"80 persons hurt- and two dogs!"

Mama´s home made whipped cream.

Det har väl precis varit Thanksgiving, om jag förstått saken rätt. Detta får mig osökt att tänka på när jag var utbytesstudent ett år i München och umgicks med några amerikaner som just under Thanksgiving  gick loss och började fantisera om all mat de skulle missa i exilen.

- Turkey, sweet potato pie.... bla bla bla ... and mama´s home made whipped cream.

Jag och min svenska kompis spärrade upp ögonen och bara:

-Mama´s home made whipped cream? Vad menar ni?

-Jo, förstår ni, sa amerikanen med lyster i ögonen. En gång om året, på Thanksgiving, ställer sig mamma och VISPAR GRÄDDEN SJÄLV!

(Föreställ er nu mig och min kompis med ögon stora som tefat.)

Därpå följde ungefär en dags diskussion om det absurda i att han bara köpte spraygrädde när han uppenbarligen tyckte det var så gott med mama´s home made whipped cream att han hallucinerade om det på andra sidan jorden. 

Chokladpålägg.

Pete har ett och annat att meddela den här testaren i GP som dristade sig till att säga att Philadelphia Marabou är avskyvärt. "De har ju inte förstått nånting! 

Datarelation.

Måndag morgon. Jag försöker logga in på datorn, men den vägrar och skyller på att det saknas "förtroenderelation".

Jag bara: Ursäkta mig, men har du inte gått och blivit lite väl känslig nu, datorn? Bara gör ditt jobb och börja inte tjata om relationer.

Mera vitamin.

Tänker att det nog är bra att komplettera D-vitaminen med lite dito C.

Helgen.

På spisen puttrar en chili. Jag ska göra en guacamole och koka lite ris också. Det blir en bra avslutning på den här lugna helgen som förutom lite fika mest bestått av TV-tittande och bokläsande. 

Annat värt att notera är att årets första lussekatt slank ned. Och att det blev en promenad i Slottskogen med Anne och Ester.

Keso.

I morse kände jag mig fortfarande lite allmänt onyttig efter helgens alkohol- och snaskintag. Det gick dock över när jag stod på 7-eleven, kl. 08.30, och mannen framför mig köpte två Redbull och två paket cigg. Då stod jag där med min kesoburk i högsta hugg och kände mig i det närmaste som ett hälsofreak.

Vitaminer.

I veckan som gick slog november till mig sin fulla kraft och sög musten ur mig. Så i fredags hörde jag mig själv säga "jag vill ha nåt mot vintertrötthet" i hälsokostaffären. Jag gick därifrån med en burk D-vitaminer och lite hopp om att kanske, kanske kan det hjälpa.

Det sista som överger en är ju hoppet, sägs det. 

Downton.

Nu, äntligen är det dags att kolla på Downton Abbey. Säsong 3! Hurra! Sen vi blev med platt-TV går det numera även att på ett magiskt sätt (eller via Apple tv) sätta på SVT play också visas det i TV:n- utan sladd. Jag vill verkligen inte ifrågasätta denna magiska teknikutveckling, men ändå. Hur fan är det möjligt?

Fredagen i bilder.

Ja, här kommer alltså fredagen i bilder- och text. Jag var ju alltså ledig igår och gick ut hårt med att skrota runt i pyjamasen för att landa i soffan och kolla på diverse TV-program, i datorn. Först ut var som sagt "Så mycket bättre", lovande gäng i år tycker jag och jag gillade första avsnittet. Efter det kände jag för att fördjupa mig i Maja Ivarsson och kollade på det avsnitt av "Schulman Show" där hon är med. Cool hon är- jag impas uppenbarligen av rocktjejer.

Men detta var inte dagen när jag skulle stanna kvar i slösoffan. Nej, sen var det dags att hoppa ur pyjamasen och i kläderna och snurra upp håret i en knut (tänk vad man kan hitta på när det inte är morgon och man inte har bråttom) och gå in till stan och träffa Anne och Ester på da Matteo. Samtidigt som vi gled in ("gled" med bebis och väskor och grejer) kom killen som var med i "Torka aldrig tårar", han som spelade Jehovas-killen. Och som även har huvudrollen i filmen som spelas in nu som bygger på Håkan Hellströms låtar. Jag tror han heter Adam (ja, jag känner till google men jag orkar inte riktigt just nu). Anyhow. Jag kände för att gå fram till honom, ta honom på axeln, titta in i hans stora ögon och gratulera honom till hans framtid. Den ser ljus ut skulle jag säga. Men det gjorde jag inte. Skriver istället här att jag tror att han är vår nästa stora stjärna, eller kanske redan har blivit?

Fikade och hade oss på da Matteo och styrde sen kosan mot Hasselblad center och kollade på årets pristagare. Retade mig i några sekunder på att jag köpte en ny årsbiljett bara för att hitta den gamla i plånboken direkt efter. Det handlar alltså om 40 spänn så det spelar ingen roll, men sånt kan reta mig enormt. Kom dock till sans och kunde njuta av utställningen. Den var bra!

Sen bytte jag umgänget, Anne mot Pete, och gick till Bon och käkade. Hängmörad ryggbiff. Rödvin. Gott.

Efter ytterligare ett barstopp landade vi på Biopalatset och kollade nya Bond-filmen. Gillade den! Och gillade framför allt dagen. En sån där härlig city-dag, nästan som om jag var på semester. Och då hade jag ändå ägnat hela förmiddagen åt avancerat slappande. Den perfekta mixen.

Fredag.

Ledig idag! Sitter fortfarande i pyjamasen och tänkte kolla på "Så mycket bättre". Är det nåt att ha i år?

Och apropå TV är peppen stor inför Downton Abbey i morgon.

Cykla i regn.

Man kan tycka att jag som boende i Göteborg borde veta bättre, men i morse gjorde jag för femtioelfte gången om det största regn-relaterade misstag man kan göra i denna stad.

Jag cyklade till jobbet utan regnbyxor.

Detta gjorde jag efter att ha läst i GP att det skulle bli rikligt med regn.

Behöver jag säga att jag blev blöt?

Roller Derby.

Idag tänkte jag åka och kolla på Gothenburg Roller Derby igen. Gör det du med vetja!

Paris.

Jag och Maggan har haft en tradition av att göra weekend-resor på vårkanten de senaste åren. Men inte i år. I år blev det på höstkanten istället- vi var nämligen i Paris förra helgen! Det var fint som snus.

Vad vi gjorde? Vi tog en båttur på Seine, var på museum, kollade vintage-affärer, gick på en antikmarknad, åt brunch på världens finaste ställe, drack den dyraste dubbla espresson ever på Simone de Beauvoirs favoritcafé (6,60 euro!),  åt gott, drack gott, spanade på folk, besökte fina bokhandlar och pratade. 

Ålderstecken.

Att man inte bryr sig om att ta av sig cykelhjälmen när man "bara ska in och hämta ett paket" eller "bara ska in och lämna tillbaka en bok".

Jag är där nu.

Träning.

Det spelar ingen roll om det är så här tomt i omklädningsrummet. Det spelar ingen roll om det bara är en person till på gymet. Man kan ändå ge sig fan på att den personen ser till att lägga beslag på just de där vikterna eller balansplattan preciiis innan du ska ge dig på dem.

Teknikchocken.

Herregud. För en dryg vecka sen köpte vi en platt-tv. Och nu har jag en i-Phone.

Jag känner mig helt plötsligt mycket modern.

Uppvakningslampa.

Tillsammans med Pete flyttade en uppvakningslampa in. Och jisses, jag säger er, sedan det har blivit mörkt på morgnarna har den underlättat mitt uppstigande med... ja, säkert minst 83 %.

Hur funkar den då, undrar du nu kanske. Jo, ungefär en kvart innan vi ska gå upp sätter den igång och sprider ett ljus som stegrar och är förvillande likt dagsljus. Så jag vaknar lite av mig själv, för att det är ljust, lite innan klockan sätter igång. Det är ett väldigt skönt sätt att vakna på. Det känns naturligt och kroppen skriker inte nej, gå inte upp din galning, det är ju beckmörkt!

Till skillnad från när jag bodde själv och chockväckte mig genom att låta mobillarmet gå igång- i hallen så att jag var tvungen att gå upp. Och hade jag väl gått upp, ja då var jag ju helt enkelt uppe. Hårdför metod. Men effektiv.

Spänningen är olidlig.

Sitter i detta nu och biter på naglarna och väntar på att Pete ska ha tränat klart. I köket ligger kuvertet som kanske (jag vet inte- man får ju inte öppna andras post heller) innehåller den magiska avin med en ny iPhone till Pete. Vilket innebär att jag tar över hans gamla och äntligen blir med iPhone!

(jag veeeet, 2009 eller nåt ringde och vill ha tillbaka glädjen över detta men nu råkar jag bara vara sist så missunna mig inte detta nu, tack)

Gratäng.

Innan, när jag läste receptet och handlade, tänkte jag: Men det är väl lika bra att dubbla eller ännu mer så det blir ett gäng matlådor.

Efter, när tre formar svämmade över, tänkte jag: Jag kanske överdrev lite ändå.

Lotta.

Jag lyssnade inte på många sommarpratare i år, men jag lyssnade på Lotta Lundgren. Och innan dess hade jag lyssnat på intervjun med henne i Värvet. Hon verkar klok, smart och allmänt fantastisk. Nu läste jag i Elle att hon håller på att skriva klart sin nästa bok, Tio lektioner i matlagning. Den handlar om "sex, kärlek, feminism, pengar och hur man gör när man lagar mat" och är en "ganska rolig bok". Det låter ju ungefär hur bra som helst! Får kanske inhandla kokboken tills dess den blir utgiven.

Tankar.

Har ni tänkt på vad mycket tankar man tänker på en dag? Klart ni har och se där, det var en tanke till.

Idag har allt möjligt fladdrat förbi i hjärnan.

T.ex. vad menade yogaläraren att vi inte är vårt sinne utan kroppen, vilken bok ska vi läsa till nästa bokklubb, ska jag träna på tisdag morgon eller inte, vad soligt det är, lite choklad efter lunchen vore gott, hoppas det inte blir akut blixthalka eller är älgar på vägen när vi ska ut och åka snart, måste skicka tillbaka grejer till H&M som inte passade. Och detta är väl inte ens en promille av allt?

En jädra hårddisk till att hantera information den där hjärnan.

Torsdag.

Så blev det alltså torsdag. Veckorna susar ju bara förbi- visst den här är ju inte slut, men nästan. Arbetsveckan alltså.

Jag cyklade hem från jobbet, slängde ut all tvätt på golvet och i ikeakassar, gick ner i tvättstugan och tänkte på förra gången jag tvättade och spillde ut flytande tvättmedel på golvet så jag fick skura. Är det någon annan som någonsin gör det, trots att det finns en mopp därnere? Bra att den fanns då i varje fall.

Men nu blir det yoga. Återkommer med frid i sinnet.

Kreativitet.

Jag tänkte på vad en kompis till mig sa, att om man vill komma igång och skriva ska man sätta sig och skriva en halvtimme om dan. Spelar mindre roll vad det blir, bara gör det. Så om det nu är lite segt att blogga- vilket det är - så kanske det är så jag ska göra. Bara bestämma att nu blir det ett inlägg om dan, oavsett vad det blir. Skit samma om det blir en knorr eller om det är ointressant, så är det ju bara ibland (ofta?). Man vet ju att kommer man igång så ger det ena det andra också kanske man kommer in i ett flow. Jag testar det. I en vecka. 

Veckan.

Denna veckan har det varit det fullt upp på kvällarna. Det var Palme-filmen, kompisträffar, yoga och after work med jobbet. 

Och allt ramades in av cykelturer i evigt och apokalyptiskt regn. 

En magisk kväll.

Ni vet när man är i en främmande stad och inte riktigt vet om det är okej att gå på vissa mörka små gator eller inte, men tänker att det går nog bra- för titta där borta lyser det ju. Också kommer man fram till ljuset och det visar sig vara en strandbar längs floden med kulörta lyktor där de just den här kvällen har en tangokväll med raspig vinylmusik. Så man köper ett glas prosecco och sätter sig och tittar på alla som dansar så vackert också plockar man fram kameran och tänker att det går nog inte att fånga magin på bild men man knäpper en bild ändå. Också råkar det vara just i den sekunden när två personer står blickstilla och alla andra rör sig och man tänker att jo, jösses, det gick visst att fånga magin ändå. 

Helgnöje.

Först var jag på bokmässan, sen hoppade jag på bussen och åkte och kollade på när Lina (bloggen sover, men ändå) och hennes lagkamrater i Gothenburg Roller Derby spöade Oslolaget Nidaros Roller Derby. Tuffa brudar, de där!

Svordomar.

Kommer ni ihåg det här? Och det här?

Nu har det hänt igen- jag har via en lånebok fått ett slags meddelande från en tidigare lånare. Den här gången var det en person som hade strukit över alla svordomar i boken. Det kändes lite... speciellt.

Vad hände med hunden?

Vi satt på en uteservering och åt frukost när en man gick förbi med sin lilla hund i ett koppel. Vi skrattade lite för hunden var väldigt liten och söt. Det gick några minuter. Plötsligt sprang hunden förbi igen, utan husse och åt andra hållet. Några sekunder senare sprang mannen förbi, med kopplet i handen. Också försvann de ur sikte.

Sen dess har jag undrat, vad hände med hunden?

Rött.

Fernsehturm.

Det är ju alltid häftigt att se en stad ovanifrån och vara högt uppe i luften, men ibland kan det ju kännas som att det inte riktigt är värt priset och köandet. Vilket fick mig att prioritera bort Eiffeltornet i Paris, t.ex (var det dumt- ska man åka upp där?). Och likaså TV-tornet förra gången jag var i Berlin. Den här gången läste jag dock den underbara bloggen Berlin en kärlekshistoria innan jag åkte och sög i mig tips. Annamaria, som skriver bloggen, lät meddela att trots turistfällepotential är restaurangen värd ett besök. Jag nappade direkt och bokade ett bord för lunch via hemsidan. Tyskarna har ju ordning på torpet så det var svarsmail, "Sehr geehrte Frau", koder, reservationsnummer och sen ett tvåsidigt dokument med allmänna villkor bifogat. Sen glömde jag det utskrivna mailet på rummet, vände som tur var och hämtade det för det skulle scannas i kassan. 

Så, tornet och restaurangen då? Ja, om man gillar 60-talsdesign- och det gör man ju- så skulle jag säga att ett besök är ett måste. Lägg därtill att restaurangen snurrar. Fatta vad coolt! Det är väldigt James Bond (alltså när Sean Connery var James Bond) över det hela. När jag hade parerat första känslan av åksjukan kunde vi bara sitta där med vår öl och currywurst och låta tornet snurra oss runt över Berlin. Jag älskade stället.

Uttal.

Bara för att jag råkar vara bättre på engelska än vad Pete är på svenska vore det synd att säga att mina språkfärdigheter är felfria. En gång pratade jag t.ex. om att mina skor inte var impregnated. Inget konstigt med det i och för sig- eftersom de inte var befruktade.

I Berlin tyckte jag att det var dags att dela med mig av mina tyskakunskaper och ville förklara den lilla leken med ord på filmplanschen här. Alltså, Bär är björn på tyska och ja, ni fattar va? Tyvärr har jag en tendens att uttala bear som beer. Ni kanske förstår vartåt det lutar. Följande förvirrade konversation utspelade sig på Berlins gator:

-Well, you see, Bär means beer* in German. So, Berliner-Bärliner.
-Oh, so he drinks a lot?
-Noooo, he is a beer!
-Oh, he lives in a bar?
-NOOOO, he´s a BEER!

Pete är ett frågetecken. Jag börjar förstå att mitt uttal är förvirrande. Vi reder ut det hela.

Sen berättar Pete att filmen handlar om en teddybjörn som bor hemma hos Mark Wahlberg och hänger med honom och är hans bästis tills Mark skaffar en tjej och björnen blir avundsjuk. Alltså, allvarligt? Är det sant?

*här vill jag alltså säga bear men det är beer som kommer ut ur käften på mig.

Detta har hänt.

Ja, förutom att jag har varit fyra dagar i Berlin så vet jag faktiskt inte riktigt. Men ändå, fyra dagar i Berlin! Det var verkligen inte fy skam. Bara en sån sak som att solen sken, det var 23 grader och vi gick runt i shorts och t-shirt. Bara en sån sak!

Drömchoklad.

-Men hallå där, går du ofta hit? Jag har nämligen aldrig sett dig här förut, sa jag till den här lilla godbiten när jag såg den i affären. Också fick den följa med hem.

Sommar och höst.

För en sekund kände jag lite sorg över sommaren när jag rafsade fram ett kvitto, som visade sig vara från Saltholmens kallbadhus, för att slänga tuggummit i. Sen kom jag på hur kallt det var den där dan när jag var där och försökte låtsas som att det visst var varmt. Så jag säger som Maggan, hellre en fin september än en dålig sommar. 

Annat nödvändigt.

Som Miss UD så förtjänstfullt poängterade under förra inlägget så hade jag även packat en väska inför morgonträningen.

Himla synd bara att det visade sig att jag hade glömt att stoppa ned necessären.

Ägg.

Om jag kokar äggen redan i kväll är det cirka 83 % större chans att morgonträningen faktiskt blir av. 

Saker jag pratat om idag.

• Att tisdagar är veckans transportsträcka. 
• Att man får bättre hållning i högklackat.
• Att man kan bli uppiggad av att klä upp sig en vanlig vardag.  
• Att man kanske kan vara barbent en dag eller två till. 
• Att Converse är orimligt dyra.
• Att jag ändå köper dem.
• Att Tom Cruise verkar märklig, minst sagt. 
• Att det är lite oklart när man är medelålders, egentligen.

Bad.

Årets första svenska dopp- och antagligen sista- skulle likt pelargonerna dröja ända till september. Lite typiskt för den här sommaren kan jag tycka. I alla fall. Kräftskiva, bastu, kulörta lyktor i träden, en fullmåne och det var inget att fundera på. Så nu har jag badat i Sverige i år också. Trots att det ryktades om att det bara var 13 grader i sjön.

Tajts.

Så var det alltså på det viset att jag köpte ett par träningstajts på nätet. Jag läste mycket noggrant om de var höga i midjan och hittade detta par som var extra höga i midjan- allt för att slippa springa runt med en muffin top. Däremot missade jag tydligen det finstilta om att det är ett jättestort hål på insidan av vaden.

Själv har jag ju lite tänkt att köper man långa tajts, då vill man ha nåt som täcker vaderna och om man inte vill ha det så köper man korta. Det var uppenbarligen en förenkling av verkligheten. 

Cliffhanger.

Nu ska jag åka på kräftskiva men i morgon tänkte jag berätta om världens mest meningslösa tajts som jag råkat köpa. Stay tuned!

Fredag.

Men ser man på!

Det skulle nästan bli september, men nu har det banne mig kommit en liten blomma.

Bekvämlighetszonen.

Det är ju bra att sig ut ur sig bekvämlighetszon, säger de. Och denna veckan har min träning gått lite i den andan, både ofrivilligt och frivilligt.

Det började i måndags när jag var i väg med jobbet och jag och några kollegor bestämde oss för att gå ut och springa efter dagens övningar. Det skulle finnas en slinga en kilometer bort från där vi befann oss. Och det gjorde det. Det var bara det att det inte riktigt var en springslinga som jag tänkte mig den, dvs. Skatås. Detta var mer en vandringsstig skulle jag säga. Smalt, smalt, upp och ner, ner och upp, rötter och klippor och lera och vattenpölar. Kvällsjoggen blev terränglöpning. Och skorna blötare och lerigare än någonsin.

I torsdags gick jag på prova-på-yoga. Nu har jag visserligen gått lite (betoning på lite) på yoga innan, men det är ändå inte något som jag gör lättvindigt*. Trots att vi ackompanjerades av säckpipor kände jag mig alldeles mjuk och lugn efteråt.

Så idag var det dags för det jag faktiskt var nervös inför. Crossfit. Jag hade inte lyckats riktigt få grepp på vad det går ut på, trots att inbitna crossfit-kompisen försökt förklara. I alla fall. Det var värt att testa och jag hittade ett prova-på-pass på det också. Och nu förstår jag lite mer- men jag känner inte att jag kan lägga ut texten om det- och är helt slutkörd. Det var väldigt jobbigt, men jag klarade det.

Resultatet av ovanstående är att det blir en yoga-kurs. Och det är inte otänkbart att jag testar crossfit igen. Men terrängen tror jag att ska försöka gå i istället för att springa, faktiskt.

*trots att jag faktiskt en gång stod på huvudet. Helt otroligt när jag tänker på det. 

Yoga och säckpipor.

Jag var på yoga idag. Vi befann oss där på våra mattor och andades djupt och var fridfulla i nuet när plötsligt en säckpipe-orkester började spela. Högt. I närheten. Lagom till den sista avslappningen kom det även in en trumslagare.

Jag lovar er- Roy Andersson hade inte kunna komma på en mer bisarr scen.

Gyllene skor.

Här har jag jagat stan runt efter ett par klarröda festskor- som för övrigt inte verkar finnas i verkligheten utan bara i mitt huvud- när jag har ett par guldskor i garderoben. Himla onödigt kan ju tyckas.

Ett fantastiskt fint och roligt bröllop senare: tre blåsor på fötterna. Och då tog jag ändå på mig ballerinaskor till dansen. 

AC/DC.

Vad jag gjorde igår förmiddag? Jo, du förstår att då satt jag och youtubade* AC/DC och försökte i desperation sjunga en hopsnickrad låttext till musiken. En låt som sedan skulle framföras på min kompis bröllop- just i det här gänget har vi som tradition att sjunga en sång med egen text när nån går och gifter sig. Vanligtvis nåt schlager-aktigt som alla kan och liksom lite.... lättare. Vi bestämde oss för att pratsjunga- pratsjunga är det enda som gäller och sen sjunga i refrängen. Då skulle det nog bra.

Klipp till tolv timmar, en vigsel, en förrätt och en huvudrätt** senare. Vi står framför alla gästerna och pratsången är långt borta. Alla tar i för kung och fosterland. Det går väl inte att pratsjunga AC/DC, heller.

*sannolikt inte ett ord
**och- Gott sei Dank- även en del vin

Törsten.

Ni vet när man har stått på Götaplatsen och tittat på en konsert och känt att man är törstig, blivit törstigare och törstigare men tänkt att äsch, jag klarar mig till jag kommer hem, cyklat hem, sprungit uppför trapporna och kastat sig mot kranen och fyllt ett stort glas. Också visar det sig vara ljummet. Då känns det verkligen som en evighet innan vattnet i kranen blir kallt.

Rosé.

Det blev ju lite sommar idag också, så skönt. Så efter jobbet har jag suttit på balkongen, läst och kostat på mig ett glas rosé. Klämde ut det sista ur semesterns bag in box och hoppades i mitt stilla sinne att det inte betydde att jag även klämde ur det sista av sommaren. 

Trondheim.

På vägen hem från Lofoten hade vi en dag i Trondheim. Det visade sig vara en fin stad.